Det blir mindre komplicerat så
Trött med en seg kropp tar jag mig an morgonen. Nattsömnen har varit av den sämre sorten och valpen är piggare än någonsin. Det har han varit sedan klockan fyra i morse. Ungar är olika tänker jag och kan inte minnas senast när jag hade en så morgonpigg valp. Jag hade Besta förstås men hon var mer hungrig än pigg och somnade om direkt hon fått lite att äta. Med Pal är det annorlunda. Han har sovit färdigt anser han. Jag förmodar att det har med de ljusa nötterna att göra med, att ljuset väcker honom om morgonen. Nåväl. Jag lyckades somna om lite i alla fall. Med stark betoning på lite för det tog inte många minuter innan väckarklockan ringde. Typ tre kändes det som. Nu försöker jag vakna till. Uppbringa kraft att fylla mig med medan jag försöker leta fram positiva peppande tankar att samla mig runt. Men det är svårt när man är trött. Ute blåser det. I vanlig ordning slog jag upp ytterdörren på vid gavel mot sommaren men när jag kände den friska vinden stängde jag igen. Jag behöver en långsam varm uppvaknande start idag känner jag, tar på mig en tröja till och sörplar vidare på det gröna teet i hundmuggen.
Så går jag ut i alla fall. Med tröjan, temuggen och valpen. Tittar på grönskan runt mig och låter de friska sommarvindarna väcka min trötta kropp. Huttrar till och kurar ihop mig i den tjocka tröjan. Ormvråken sitter på sin vanlig staketstolpe och håller span på sorkarna i gräsmattan. Jag är glad över arbetet den gör. Jag hittade en stor fet sork i en av vattentunnorna en dag med. Drunknad. En sork mindre tänkte jag och smusslade undan den innan Lass hann se den. Det slog mig att det var tur jag inte fann den innan den drunknade för hur hade jag ställt mig till det? Låtit den sakta drunkna och se livet rinna ur den medan jag tittade på eller fiskat upp den och slagit ihjäl den? Mest troligt hade jag väl fiskat upp den och släppt den fri vilket torde vara en riktigt dålig åtgärd. Egentligen. Grodorna räddar jag. Men nu var sorken död och jag behöver inte fundera över det. Men för säkerhets skull tittar jag inte längre ner i vattentunnorna varje gång jag går förbi. Livet känns mindre komplicerat så.
Lilla Till tittar på mig från fönstret där hon står i hundrummet. Hon står i fönstret för fönstret är lågt och fönstersmygen lagom bred för en cocker spaniel. Det händer att hon ligger där med. Vilar. Som en elegant och mycket passande fönsterdekoration. Av förklarliga skäl står det inga krukväxter eller något annat i det fönstret men det finns gott om repor av hundklor i den nyrenoverade fönstersmygen. Först tänkte jag försöka skydda det nya, lägga en bit matta i fönstersmygen men det blev inte så. Förresten är ett hus mycket mer levande med en del skavanker. Så det syns att någon bor och lever i det.
I slottet är det gott om skavanker. Men så har det bott, bor och lever det många här också där de flesta av oss, för att inte säga alla, prioriterar helt andra saker än pedantskötta hem. Markeringar i högt gräs till exempel. Det blev det en del av igår för lilla Tills del. Hon är en skicklig markör, snabb som en vessla tar hon sig till nedslaget oavsett om hon sett eller ljudmarkerat. Sedan kan det gå lite väl fort framme i området ibland men hon brukar jobba sig tillbaka och lugna sig ganska snabbt ändå tycker jag. Idag blev jag imponerad av henne när hon satt på backen helt gömd av det höga gräset och bara i bästa fall såg apporten när den var som högst mot himlen men inte mer och ändå fixade samtliga markeringar utom en utan hjälp från mig. Jag skulle sätta henne före flera av våra retrievrar när det gäller markeringsarbete. Så skicklig! Hon är en sann naturbegåvning och jag har försökt låta henne utveckla den sidan. Trots att jag låtit henne jobba mest självständigt har hon också en fin balans emellan det självständiga och styrda och lyssnar bra när jag lägger mig i. Eller är det kanske just därför? För att jag inte lagt mig i mer än när hjälpen verkligen behövts?
