Skapa talang
Så kom äntligen solen tillbaka. Det var så dags tycker jag eftersom den snart lär gå ner bakom trädtopparna. Bättre sent än aldrig är det i alla fall tänker jag och känner värmen från solljuset. Ormvråken sitter på sin vanliga stolpe och vänder ansiktet mot solen. Kanske har den längtat den med. Lite längre bort ser jag kråkmamman dra upp maskar ur gräsmattan och släppa dem igen medan hon ivrigt hejar på sina två ungar. De ska tydligen lära sig ”jaga mask” men mammans försök ser ut att vara förgäves än så länge, Kråkungarna är upptagna med annat. Vi skrattar åt dem, ler så där fånigt igen och tycker naturen är så genomtänkt och underfundig på samma gång. Jag undrar om det är åldern som gjort oss så där sköra och nästan gråtmilda inför sådana saker som kråkmamman och ungarna och liknande händelser. Skulle tro det faktiskt. Det är något med det där medvetandet som kommer med tiden, det att inget är för evigt och att inget bör tas för givet.
Pal har somnat vid mina fötter i vanlig ordning. Han ligger helst på fötterna om det går. För att ha fullständig koll. Innan han somnade lekte Lass och han i trädgården. En stor tennisboll blev ”bytet” och den turades de om att jaga och lura av varandra innan de glömde bollen för en stund för att äta svarta vinbär direkt ur buskarna. Lass gillar dem och gör sitt bästa för att visa Pal hur man går tilläga. Hon står på bakbenen för att ta de översta största och mest solmogna bären. Pal är både trög och tveksam. Vinbär verkar inte vara i topp på hans menyval. Den stora tennisbollen de har fixade Lass genom att välta en tunna där jag lagt många tennisbollar på tork efter de sista dagarnas regnande. Ett helt bollhav rullade ut över altangolvet till Lass glädje och självklart valde hon den enda tennisbollen av xl storlek. Det kan absolut inte varit en slump att det blev just den bollen, Lass är alldeles för medveten för att missa en gynnsam avvikelse och något nytt. Efter vinbären drack de båda vatten ur bevattningsbaljan och kom sedan efter mig in köket och dröste ihop på köksgolvet med långa tungor och vatten droppande från mungiporna.
Slottsherren och jag tränade labradortikarna tillsammans tidigare på dagen. Åkte till en för dem ny plats där gulliga Lillie fick köra alla delarna ur ett b-prov i öppenklassen och Besta övade på markeringar i kuperad blåbärsterräng och vatten med nya igångar. Vad det gäller träning inför b-prov har jag lagt märke till att det är lätt att missa träningen i det fria söket. Många hundar ”har det i sig” som man brukar säga men även talanger behöver träning för att fortsätta hålla formen tänker jag. Och de som nu eventuellt inte ”har det i sig” behöver tränas de med. Mycket, ordentligt och genomtänkt. Det är lätt att mest träna sök hemma för det är en av de delarna man kan fixa med själv utan medhjälpare. Dessutom tar det tid att köra sök så man kanske inte ”offrar” träningtiden tillsammans med vänner till det. Just därför tror jag många fastnar i sökträningen på hemmaplan och därför inte ger hunden tillräckliga erfarenheter av sök i olika terränger och sök utlagda av andra människor, sök där andra hundar redan sprungit, djupa sök, grunda sök, långsmala sök, sök i sjökanter och sök på öppna fält. Sök i alla de terränger där en fågeljakt skulle kunna ha förekommit. Sök i anslutning till skott och sök utan skott som ett rent eftersök när jakten är avslutad. Alla de hör variationerna som gör hundarna väl förberedda för provstarterna och eftersök under jaktsäsongen. Vi märkte det själva igår, hur det fanns en skillnad i gulliga Lillies uthållighet sökarbetet i den helt nya terrängen jämfört med hemmaplan. Mer sökträning på schemat för henne alltså. På nya platser och i annorlunda terräng.
