Facit finns inte i förväg
Lyra surar och är hungrig. Hennes missnöje hörs utifrån hundrummet till andra änden av slottet där jag befinner mig. Maten är försenad, enligt henne, och någon har uppenbart av misstag(enligt henne det med)råkat stänga in henne i hundavdelningen med de andra hundarna. Under hennes värdighet och långt i från okej förstås.
Ute strilar regnet igen. Inte helt oväntat men inte roligare för det. Vi hann i alla fall nästan äta klart middagen på uteplatsen innan regnet gled in övre åkern väster ifrån. Innan regnet kom han Pal bada i bevattningsbaljan igen. Vad är det med den hr labradorvalpen och vattenpassionen? Han är värre än den värsta golden jag haft och slänger sig handlöst i vattenpölar och vattendrag. Ju lerigare desto bättre.
Jag var ute med honom idag. En egen runda bara han och jag och ett par tennisbollar. Han är fyra och en halvmånad ung och jag hävdar att jag inte tränar honom, vi leker och jag guidar honom i rätt riktning. jag kallar det så, det vi gör tillsammans. Men. Visst sjutton tränar jag honom, jag ska sluta förneka det. Jag tränar honom kravlöst och lustfyllt i apporterings ädla konst, låter honom vara smågalen och lite vild. Använda sig av sina medfödda egenskaper. Jag vill att han ska älska det vi gör tillsammans och jag vill att han ska tycka tennisbollar är det roligaste som finns. Jag upprepar mig med det här känner jag. Har skrivit det många gånger förut, emd andra hundar och om andras hundar. Men det har blivit så tydligt för mig på senare tid så jag tar upp det igen. Hur viktigt det roliga är och glöden och passionen för arbete som måste finnas. Som ska får finnas. Och den för man inte av begränsningar och krav. Jag vill att Pal ska brinna ordentligt för det vi gör så hela träningen blir högt motiverad och lustfylld. Krav och ordning och reda tar vi sen, när det är dags. Det kanske inte är ett råd jag skulle ge andra alla gånger men jag ger det till mig själv. Jag är rätt lugn av min natur och har sällan bekymmer med att dämpa och lugna mina hundar. Åt andra håller däremot. Där kan det se lite antikrunda ut. Jag behöver släppa loss. Öppna upp och leka mer. Låta hundarna släppa loss. Släppa mitt kontrollbehov. Hur många är vi inte som behöver det förresten? Jag lär mig något av varje hund jag har, rättare sagt lär jag mig mycket av varje hund jag har. Med mina två senaste labradorer har jag verkligen lrt mig att det inte är farligt utan rent av nödvändigt att släppa tyglarna. Att våga låta hundarna brinna. För uppgiften. En motiverad hund är inte samma sak som en het eller och kanske stressad hund. Det visste jag väl förut med men det har blivit tydligare för mig på senare år då jag själv haft hundar av så olika typ. Kanske ännu mer sedan mer spaniels kommit in mitt liv Förståelsen för dessa små yrväder, deras energinivå och livslust. Inte försöka dämpa bort spanieln i spanieln utan istället låta dem leva ut den. Ibland behöver man ändra sitt mindset och vrida det en aning i annan riktning. På det hela taget är det såklart inte så stor skillnad när det gäller andra hundar än spaniels heller, det handlar mer om att försöka förstå vad man har i snöret och lyfta fram och bejaka varje individs förmåga. Och acceptera att facit inte finns i förväg.
Jag sitter på altanen igen, regnet har dragit förbi och solen tittar fram. Det är en ljuvlig sommarkväll. Jag har det två valparna med mig och till sällskap var vi ett stort antal getingar som flyger in och ut i de bon de byggt under tak utsprånget. Jag hade rätt i att det skulle bli en getingsommar. I all fall har vi det hör runt slottet. Än så länge har ingen av oss blivit stungen men vänta bara till augusti kommer. Då brukar getingarna bli närgångna och eländiga och nyfikna valpnosar ligga särskilt illa till. Kanske har Pal redan varit på någon geting för han verkar behärskat försiktig när han ser någon krya på altangolvet. Avvaktande liksom. Som att han vet vad det kan innebära att ge sig in i närstrid. Han har vuxit mycket de senaste. Igen. Dragit ifrån lass monster med säkert tjugo centimeter och hon har märkbart svårt att värja sig i brottningsmatcherna. Hennes öron är inte till hennes fördel heller. Både greppvänliga och bitvänliga. Men hon springer ifrån honom med hästlängder. Där har han inte en chans. Och så har hon mig som stöd med. Jag som går in och förklarar för Pal att ett ”nej” är ett ”nej” när någon säger det oavsett vem som säger det. Det bästa för Lass är när de har en leksak att leka med, ett byte att konkurrera om. Då får öronen vara i fred och leken blir på ett annat sätt. Ena stunden är de konkurrenter och det är blodigt allvar och nästa stund samarbetar de. Det är fint att se för mig som får chansen att övervaka och titta på.
Så dimper solen ner bakom grantopparna och ännu en sommardag är till enda. Det skrämmer mig lite att sommaren går så fort, att jag snart ska citera dekar av texten ur Skynda sig älska i ett blogginlägg igen fast det känns som det var förrförra månaden jag skrev det senast. Hur får jag dagarna att inte rinna så fort? Och hur hejdar jag flödet utan att det blir stiltje? Det finns så många gåtor, så många mysterier och så mycket jag vill ha svar på men ändå inte veta. Var sommardag är en gåva hur som helst. En skatt att vårda ömt. Facit finns inte i förväg.
