När vi vill (för) mycket

Det går så där med växthusodlingen i den här sommaren. Inte bra alls faktiskt. Särskilt inte med de inköpta tomatplantorna som är planterade i hinkar intill en av tunnelväxthusets långsidor. Så som vi brukar göra. Och det brukar fungera. Men inte nu. På motsatt sida växer de tomatplantorna som frösått sig själva i dem gamla jorden i odlingsbänken där. Där växer det som i en djungel. Frodigt, vilt och okontrollerat. Jag blir inspirerad av den självsådda, otuktade tomatdjungelns kraft och kan naturligtvis inte avstå att göra en liknelse när det gäller träning och utbildningen av unga hundar.

Tomatplantor i hinkar som sagt. Tydligt inramade, skötta efter alla konstens regler, med vatten och gödning, uppbundna för att ljuset ska komma åt och själva tomaterna ges plats och sol ljus. Varsamt tuktade då jag nypt av varje ”tjuv” som vuxit fram med noggrannhet och omsorg. Med omsorg och en smula övertänkande har jag pysslat om dem med vattning och gödning, funderat och tänkt. Får de för mycket, eller får de för lite av det? Jag tittar, analyserar och funderar lite till över om det är något fel med jorden eller om plantorna drabbats av någon sorts ohyra. Jag håller uppsikt över dem och försöker kontrollera bäst jag kan. Men det går som sagt så där bra med den här sommaren.

På andra sidan då. Djungeln. De frösådda tomatplantorna som jag helt lämnat hän åt sitt eget öde. Plantorna som som jag inte oroar mig över, inte planerat för och inte haft några som helst förväntningar på. De växer så det knakar, vilt och och okontrollerat breder de ut sig och tar sin plats. Grönskar mer än något annat med friskt och frodigt bladverk. Otuktade utan ramar. Inte har jag tjuvat dem heller och vattnat har jag bara gjort sparsamt och väldigt oregelbundet men tomater levererar de. I mängder. Och nu, när plantorna vuxit utanför alla ramar kan jag ta tag i ”djungeln” och styra upp den en aning. Plocka bort en del av bladverket för att släppa fram solljuset till de än så länge gröna tomaterna. Forma djungeln och binda upp plantorna med tjuvar och allt så jag kan ta mig fram för att skörda.

Ni förstår säkert vart jag är på väg med resonemanget. Att vi behöver låta hundarna blomma ut och få utvecklas innan vi sätter ramar och tuktar. Göda deras arbetslust med glädje och näring och inte begränsa dem med vår oro och kontroll. Till viss del behöver vi faktiskt låta dem växa vilt och okontrollerat för att få dem att leva ut fullt. Framför allt gör vi bäst i att varken förvänta oss eller oroa oss för mycket över framtiden utan möta dem där de är för stunden. Mål är självklart bra att ha men vi får inte låta målen överskugga möjligheten till utveckling. Det är nämligen väldigt lätt gjort att sätta för höga krav på unga hundar för tidigt i ivern över att skapa den ordning och kontroll vi vet att slutmålet kräver. Hålla för hårt i tyglarna.

Uppmaningen efter liknelsen med tomatplantorna blir att ta unghundstiden med ro, låta ”djungeln” växa upp och ut för att först först sedan styra upp och forma den.