I de småländska skogarna

Obönhörligen traskar sommaren mot sitt slut. Men inte riktigt än tänker jag och ser augustisolen smyga fram över trädtopparna. Än ska vi få njuta sol och värme ett tag och det passar alldeles ypperligt nu till sommarens sista läger här på Kopparhult. Idag och imorgon ska det tränas hundar och förare ska drillas i övningar och kommunikation i för ändamålet utmärkt sommarväder. Efter det här lägret ska jag summera sommaren lite. Arbetsdelen av sommaren. Den som flyter ihop med min hobby och mitt liv i största allmänhet och som gör att jag ibland funderar över om jag är ledig eller jobbar. En rätt skön tillvaro ändå. Det har varit rätt många läger den här sommaren och en liten utvärdering och reflektion är på sin plats för det är så lätt att bara rusa vidare rätt in i nästa grej annars. Den berömda pausen mellan de olika botarna är nödvändig. Fast den behöver inte vara särskilt lång eller så men den behöver får finnas där. Och jag behöver påminna mig om att den ska för göra det.

Det är som det lilla firandet efter ett uppnått resultat tänker jag. Viktigt att ta sig till till det och känna in vad man uppnått. Ett andrum. Annars blir det lätt till en ändlös evigt snurrande spiral mot slutmålet. Sedan tomhet. Nog för att livets väg är sådan, som en pågående spiral men vi gör nog klokt i att inte rusa på så fort. Igår var vi på b-prov i de småländska tallskogarna. Eller var det Östergötland? En fot i varje skulle jag tro. Hur som helst var det vackert och fridfullt bland blåbärsriset och tallarna. En plats för själen att finna ro trots pågående jaktprov för känslan var sådan. Lugn. Kanske lätt för mig att säga som inte startade själv och slapp den formen av anspänning i och för sig, men det var verkligen en lugn fin augustimorgon i naturen. Slottsherren startade gulliga Lillie i öppenklass. Lillie har inte startat på så många jaktprov än, det här var hennes andra start och den första sedan nybörjarstarten för två år sedan. Så vi var lite nyfikna såklart. På hur hon skulle hantera provsituation och de störningar den medför. Det blir trots allt en rätt stor skillnad mot hemmaplan och Lillie har haft en del issues som behövt få ta tid och mognad i anspråk. Nu fixade hon det bra, alldeles utmärkt faktiskt. Slottsherren och Lillie hade världens bästa parkamrater i Camilla och Widar med och provet flöt på fint för de både ekipagen och det hela slutade med varsitt excellent och röd rosett att ta med hem. Några timmar i bilen hem gav utrymme för eftersnack och funderingar för oss. Vi pratade bland annat om att den där riktiga euforiska känslan av lycka och glädje som infann sig när vi var nya inom det här inte riktigt infinner sig längre. Att vi kan sakna den oförställda lyckan av att uppnå ett mål som fanns då. Utvecklingen får nog anses normal förstås för när man hållit på med något i många år och är hemma i det man gör blir glädjeruset inte lika stort såklart. Att jämföra med julafton och sommarlovskönslan när man var liten. Men det betyder inte per automatik att man är mindre nöjd eller mindre glad. Inte alls. Det är mer bara att känslorna inte stormar så mycket som de gör när man är liten eller lyckas med något man är ny inom tänker jag. Vi bestämde oss för att fira lite när vi kom hem, hälla upp en kall öl och bjuda Lillie på en benknota. Tillåta oss en paus och ta in och fira framgången. För precis som jag skrev tidigare i texten så är det så lätt att skynda förbi det, plocka fram almanacken och leta efter fler prov att starta på, fler mål att omgående ta tag i och börja träna mot och sätta full fart framåt. Det är klart man ska göra det förstås, det ska slottsherren och Lillie göra med. Bara inte just nu. Framgångar och delmål får inte bara bli något att bocka av på listan som genomfört och avklarat. Vi behöver fira med, njuta av stunden på livets resa för att sedan fortsätta vägen framåt. Så det gör vi nu. Heja gulliga Lillie!