Den dagen
Slottsherren menar att Lass har en teflonhjärna. Sagt med kärlek förstås. Ett minnescentrum täckt av nonstick beläggning där inget fastnar. Möjligen bara ytterst lite bara. Jag är beredd att hålla med för det är lite sådan hon är. Orubblig. Hon har inga som helst problem med att göra om samma sak igen och igen. När jag behöver säga till henne om något hyss hon gör(det är ganska många) säger hon något i stil med ”okej, jag fattar ” för att i nästa sekund göra om samma sak igen. Glad och sorglös råkar hon bara glömma det vi precis pratade om. En erfaren spanieltränare sa till mig att man aldrig får låta en cocker bestämma något själv överhuvudtaget för då tar de över världen. Med Lass tror jag precis att jag förstår vad han menade med det. Men hon är ung än och jag hyfsat envis så vi ska nog få ordning på oss vad tiden lider.
Just nu sover hon sött tillsammans med de andra, tryggt ihoprullad tätt intill några äldre flockmedlemmar i en av biabäddarna. Pal som brukar spendera kvällarnas mörka del vid mina fötter har lagt beslag på en av clubfåtöljerna istället. Där har han tagit plats på fårskinnsfällen och lagt sig tillrätta. Det är rofyllt med augustikvällar när mörkret kommer smygande och gräshopporna spelar och det verkar som att hundarna tycker det med. Kanske är de lite slitna med för de har att stå i på dagarna med. Förutom det vanliga så spatsera både kaniner och fasaner runt hundgården och håller hundarna upptagna så är det verkligen bråda tider så här i sensommartider. Speciellt Lass är upptagen, hon tittar lystet mot fåglar och kaniner på utsidan och står liksom med munnen lite öppen beredd att inhalera en av dem om de skulle göra misstaget att ta sig in i hundgården. De är som gjorde för att passa utmärkt i hennes lilla cockermun. Särskilt den lilla grå kaninen med luddig päls tydligen, för den har hon siktat in sig lite extra på. Skulle hon få chansen tror jag i och för sig vem som helst av de andra kaninerna skulle duga utmärkt de med. Jag jobbar på det ordentligt nu, att få Lass att förstå var, när och hur det är okej att jaga fågel och kanin och framförallt när det INTE är det. Vilket faktiskt är rätt ofta. Nästan alltid till och med. Vi har att göra.
Jag läste vad en spanielkompis skrivit om sin sex månaders valp. Hur lätt den är att ha och göra med och att den redan nu är stadig i kast med boll och dummie, apporterar friktionsfritt, har vardagsstadgan på plats och klarar att var stilla tillsammans med andra hundar trots sin höga energi. Inget av det kan Lass ordentligt trots att hon passerat ett år. Mer än för stunden då. Men hon kan många andra bra saker tänker jag. Bland annat är hon en jäkel på att gå fint i koppel och energin är det definitivt inget fel på. Hon ser också till att jag håller mig i form och närvarande vilket inte är att förringa. Just nu längtar jag ändå en del efter den där dagen som jag hoppas ska komma längre fram. Den då jag jagar tillsammans med min duktiga cocker(Lass) och ser tillbaka på tiden tillsammans med henne och någon frågar mig om jag minns hur hon var som ung och hur uppgiven jag stundtals var och jag leende svarar ”ja just det ja sån var hon, det hade jag faktiskt glömt”. Den dagen.
