Somliga hundar

Oundvikligen och lite äntligen. Hösten tar omtag. Det går inte att ta miste på väderomställningen. Landskapets förändring. Från tjugoåtta grader till fjorton med friska vindar. En halvering. Plötsligt är höstfärgerna där. Löv som virvlar mot grönskan och vissnande blommor. Såklart fanns de där innan men jag såg dem inte riktigt för värmen. Normalt nu, skönt men en aning vemodigt. Jag tar på en mig en tjockare tröja, drar upp dragkedjan i halsen och dricker te till frukost och ser dagen ljusna. Pal får en benknota och lägger sig tillrätta med den på köksgolvet. Jag tar en slowstart med temuggen vid köksön och låter tankar och kropp vakna till.

Snart ska Lass få komma in och göra Pal och mig sällskap. Jag har den morgonrutinen med de två yngsta. En gemensam stund i köket innan vi går ut en kort sväng. För ett par månader sedan var de jämnstora men den tiden är förbi. Pal är dubbla Lass nu. Minst. Hon har det tufft nu när lillebror övermannar henne. Inte så mycket att säga till om rent kroppsligt. Men hon springer fortfarande ifrån honom. Fintar bort honom i kurvorna. Hon är tuff Lass, stark i sig själv. Det är så olika hos hundar. Både jaktlusten och hårdhetsgraden. Lass är inte av den mjuka sorten. Jag kämpar. Ibland tänker jag att hon är obildbar. Men vet såklart att hon inte är det. Däremot är hon hårdare än mina andra hundar på så vis att hon inte lägger på sig minnesbilder. De rinner av henne. Därav går inlärningen och vardagsfostran lite trögt. Ta dörren till exempel. Hon vet att öppen dörr inte betyder rusa ut. Borde veta. Ändå har vi den diskussionen varje gång dörren öppnas. Är vi steget före och påminner går det bra men missar vi det är det tydligen fritt fram. Varje gång. Det gäller det mesta med henne. Hundratals repetitioner senare är vi fortfarande kvar där. Har inte säkerheten än. Det är väl inget konstigt egentligen, hon är ung, men det är annorlunda. Jag upplever henne inte som impulsiv, inte att det är hennes livliga temperament som gör att hon har svårt att kontrollera sig. Hon är mer cool, stabil och har inga problem att koncentrera sig eller ta det lugnt. Det är inte där det ligger hos henne. Minns en golden jag hade för många år sedan. Känner likheten och vet hur jag slet. En hund med en särdeles bra mentalitet men jäklar vad jag fick jobba för att få vara en del i det teamet. Somliga hundar är på det viset. Det är lite samma nu fast ändå annorlunda. Sedan dess har tjugo år passerat och jag har fostrat och tränat många fler hundar. Erfarenheter som stärkt mig. Men färdig blir man aldrig och plötsligt står jag där med en hund som drar det mesta till sin spets. Igen. Som knäpper mig lite på näsan och säger ”du trodde att du kunde det hör va?” med en tydlig påminnelse om att jag ska fortsätta förhålla sig ödmjuk inför hundars olikheter och inlärningens svårigheter. Jag kavlar upp ärmarna och besegrar hopplösheten. Jämmer. Och Namaste. Samtidigt.