Jag hoppas på det
Jag är ute med Lass. Som vanligt pendlar jag. Tvära kast från oslagbara till katastrof. Så överraskar hon mig plötsligt med att spontant sluta upp vid min sida titta mig i ögonen och gå så hela vägen hem utan att jag ber om det. Jag blir inte klok på henne och inte heller på min känslor. Jag måste ändå tro att det blir bra. Riktigt bra. Hålla fast vid hoppet.
Det blev så mycket höst idag. Tröja och till och med jacka på. Blåst. Regn och äpplepaj på kvällen. Mysigt men vemodigt. Uppbrott är alltid jobbiga. Särskilt när det blir slutgiltiga som nu. Sommaren får vi vänta länge på innan vi ser den igen. Det är helt i sin ordning men trist. Äpplepajen är god. Den blir som bäst på sommaräpplen från trädgården. Vardagslyx en regnig tisdagskväll när man egentligen inte borde äta annat än nyttigheter om man bar förnuftig.
På jakten senast fick lilla Till gå med på eftersök. Hon hamnar lätt lite i skymundan i bloggen den brunvita lättsamma cockern. Lite så blir det här hemma med. Hon märks liksom inte så mycket som de betydligt påhittigare småsyskonen. Är inte typen av hund som tar plats. Hon glider med, finner sig i tillvaron med glad svans och sitt oproblematiska sätt. Hon är genomsnäll. Apporterar lika bra som bästa retrievrarna, söker starkt och väl i hand. Hittar inte på hyss, hänger med på allt och är allmänt bara käck och trevlig. Så där så vi nästan glömmer bort henne ibland. Men hon har förbaskat svårt att sitta still längre stunder, det har hon, men det är också det enda att anmärka på. Nu har det gått ett helt år utan att hon fått något återfall eller bakslag med sitt dåliga knä så vi räknar det som borta nu. Det stör mig inte längre, jag funderar inte på det och tittar inte längre efter felsteg eller konstigt rörelsemönster. Jag har släppt det helt enkelt. Däremot är jag såklart medveten om att det kan slå tillbaka på samma sätt som att vilken som helst av hundarna kan skada sig när som helst. Så jag är ändå extra noga med att hålla henne i trim och se till att hon får röra sig och hålla musklerna starka så de fortsätter bära upp knät. Det i sin tur gör att hon får springa betydligt mer fritt än vad andra spaniels som regel får. I andra änden kostar det lite förstås för hon tar ut svängarna mer än vad som är önskvärt rent jaktligt. Än så länge går det hur som helst fint, hon vet skillnaden på ett sökkommando och att springa fritt. Hon får vara lite av mitt pilotstudie på det här området så får vi se vad det betyder för framtiden senare. Förhoppningsvis både ett helt knä och en fungerande jakthund. Jag hoppas på det. Eftersök på senaste jakten som sagt. Där tryckte Till fram en skadad and ur gräskanten mot en av dammarna och hon tvekande inte minsta sekund utan kastade sig omedelbart efter den när den dök. Hon fick tag i vingen men tappade taget men skam den som ger sig. Efter ett dyk till fick hon fatt i den med ett fast grepp. Mäkta stolt levererade hon anden till mig. Jag säger det igen, det där med att få följa unga hundars insteg i jaktens värld är oslagbart. Sedan sökte vi vidare, dammen runt, och avslutade med en dirigering på en and som låg tio meter ut i vattnet nerför en slänt. Lilla Till visade återigen att hon är en jakthund att räkna med.
