In absurdum

Då har vi haft två fina andjaktsdagar på raken med strålande väder minus en hagelskur och härlig gemenskap. Återigen kan jag upprepa det jag brukat skriva den senaste månaden angående jakten, vädret, sällskapet, maten, hundarna och skyttet. På topp ännu en gång. Mitt eget skytte på dagens tackjakt hade väl gått att göra bättre förstås även om jag personlig känner mig belåten med insatsen. Kul var det med såklart. Jättekul rent av. Tänk så bra vi har det. Både igår och idag har lilla Till fått göra eftersök efter avslutad jakt. Då när bi går ett varv runt dammarna och ”städar” för att få fatt på eventuellt skadade fåglar som smugit undan. Hon går som tåget Till, X2000, det vill säga snabbt som sjutton men håller sig ändå stadigt på rälsen. Jag har vart rätt imponerad av henne faktiskt, Hur hon bara plockar upp allvaret i jakten och erfarenheterna från förra årets säsong och levererar. En fena på att få fatt i de påskjutna änderna i vasskanten är hon med. Ho vet vad som ska göras och tvekar inte en sekund. Ett par dirigeringar på vatten blev det med och dessutom råkade vi stöta två fasanhönor i rörflenskanten. Stadig i uppflogen och stark i söket. Bra uppvärmning inför våra roughshooting som börjar i veckan. Men med det är jag ambivalent. Jag har grävt ner mig i det och funderat in absurdum på hur jag ska göra. Om jag ska låta Till vara med och jaga fullt ut eller spara henne för att starta på prov. Jag har vänt och vridit på det här sedan förra säsongen ungefär. Kommit till beslut säkert ett tiotal gånger och ändrat mig igen. Nu står roughshootomg för dörren och kvar står jag i min obeslutsamhet. Men. Jag tror jag har en plan som liknar ett beslut och har två dagar till på mig att begrunda den. Ett är i alla fall säkert, lilla Till vill hemskt gärna jaga. Mycket. Och jag brukar ju inte vara den som säger nej.

Besta har jobbat på bra med. Ett bra arbete i går med några fina vattendirigerinar och framför allt två riktigt bra arbeten på skadade änder som gömt sig undan i högt gräs. Hon är trygg och stadig vid sidan och levererar på den nivån hon har utbildning på när jag ber henne. Så mycket mer kan jag inte begära och gör inte heller. Tyvärr resulterade gårdagen jakt i en slokande vattensvans trots torktäcke så idag fick hon till sin stora besvikelse ligga i bilen med ulltäcke på medan Lakrits fick gå med mig. En liten besvikelse för mig med förstås för även o jag gärna jobbar tillsammans med Lakrits så är det någon speciellt med att få skjuta för sin egen hund. De två små svarta lakritstrollen har ägnat dagarna åt att följa med på jakterna, insupa atmosfären från bilen och i pauserna och fortsätta vänja sig vid livet som ett rullande cirkussällskap. Fast på jakt då. Och Pal har fått pröva att apportera nyskjuten knipa.