Miljoner mil och vägar. Men jag är inte hemma än.
Så börjar dagen. Jag klappar en hund. Läser en krönika i laptopen och längtar efter en gammaldags morgontidning av pappersformat att bläddra i. Efter det frångår jag mina rutiner något och tar bilen in till den lokala maskinfirman för att köpa mat till fasanerna och dvärghönsen. Även om det inte är kallt än märks det att det blivit kallare för fåglarna gör sitt bästa för att äta oss ur huset nu. De tre små kaninerna och den jättestora snyltar på fåglarnas mat med och är runda och välmående. De skuttar runt lite överallt runt slottet där kaniner egentligen inte ska vara men vi trivs med dem så vi låter dem hållas. Än så länge i alla fall. Den stora kaninen är en blandning emellan belgisk jätte och dvärgkanin men hon tycks inte fått en enda gen av sin pappa vad gäller storlek och utseende. Hon är mer av en stor belgisk jätte. Kanske blir det extra tydlig eftersom hennes tre kompisar är just små och kontrasten blir enorm. Kul med olikheter är det som vanligt och jag blir glad av att se kaninkompisarna på dagarna när det förströr sig med sådant som kaniner gör när de ges möjlighet att leva fritt. Ett stort minus med kaninvännerna finns det ändå. De äter nästan urskillningslöst bland trädgårdens växter och jag band annat gräslöken och några krukodlade begonior har blivit snaggade längs rötterna. Det är priset jag får betala tänker jag, för kaninernas frihet och trivseln med att ha dem runt slottet.
Kaninerna är ett bra inslag för hundarnas vardagsfostran med. Se men inte röra. Hundarnas respekterar oh accepterar. De flesta av dem, det finns en liten svart med långa öron och charm i blicken, en hund alltså, som har lite svårt att avstå och stundtals glömmer bort sig lite slottets regelverk. Men det är hanterbart. Om ett tag ska vi försöka locka in de fyra kaninerna i fållan igen. För vinterförvaring för jag vet risken med att ha dem fria. Räven. Det finns alltid en baksida men allt och det kan bli ett högt pris att betala för friheten där med.
Just de här dagarna blir det däremot inte så mycket vardagsfostran. Det hinns nämligen inte med. Vi är på resande fot med hela cirkussällskaoet varenda dag. I alla fall varenda dag från fredag till och med måndag. Så texten i början av det här inlägget är från i torsdags men jag hann aldrig skriva klart då utan fortsätter nu. Roughshooting först, andjakt dagen därpå, spanielprov i andra väderstrecket idag och roughshooting imorgon. Vi lägger jobbet åt sidan de hör dagarna och roar oss kungligt med andra ord. Fast idag på spanielprovet var det inte riktigt superkungligt fullt ut för provstarten som började riktigt bra för Lad och slottsherrens del tog abrupt slut när Lad skulle starta om söket efter en fin stöt och det kom ett litet ljud i samband med det. Ridå ner. I övrigt var det en givande dag med över trettio startande hundar, mängder av spanielmänniskor, spaniels och hundratals fasaner i underbar miljö men det är klart att besvikelsen hängde likt som duggregnet över våra axlar en stund. Man grämer sig alltid en del. Oavsett om allt det övriga var topp. Så mycket finns att lära. Miljoner mil av vägar. Det är bara att bryta ihop och komma igen vilket redan är på go väg eftersom solen visade sig bland molnen och vi fick nya idéer både till träning av hundarna och fågelutsättning. Några riktigt fina hundar såg vi med, i alla fall jag som inte behövde koncentrera mig på egen start utan kunde ägna mig fullt ut åt min publikroll. Särskilt var det en springerspaniel hane som föll mig i smaken. Kanske blir det en sådan en dag. Vem vet. I samma marker fast lite längre bort pågick också ett field trial för retrievers men tyvärr var det lika omöjligt som alltid att vara på två ställen samtidigt så det hann jag inte se något av
På hemvägen rastade vi hela cirkussällskapet i en skogsdunge och hann fira en nybliven två åring(människa) med paket och tårta innan vi landade hemma igen. Nu tar vi igen oss lite. Äter middag, pysslar med hundarna och packar om bilen. Pal ligger vid mina fötter med en benknota, Lyra hänger med slottsherren och preppar inför morgondagens jakt och övriga vilar efter maten. Man hinner mycket på en dag när klockan ringer halv fem och båda kliver upp utan att trycka på snooze konstaterar jag.
