Till eftertanke en söndagskväll

Söndag kväll och mörkret lägger sig utanför. Har redan gjort för en dryg timme sedan egentligen. Vi kurar inne med lagom många lampor tända och mat på spisen. Jag är trött efter några intensiva dagar med både roligheter och jobb. Roligt jobb med för den delen. Det trötta gör att tankarna kör fast och orden krockar när jag försöker förmedla vad jag tycker i ett ämne jag tycker är viktigt men tydligt är för trött för att orka engagera mig i. Jag bestämmer mig för att vara tyst, låta sinnet få välbehövlig vila i tystnaden och återkomma i ärendet när jag piggnat till. Jag bakar muffins i stället, i tystnaden och vilar i görandet. Bakning kan mörka kvällar ha samma terapeutiska effekt som promenader i naturen har i dagsljus. Så många promenader jag måste gått i mitt liv tänker jag, promenader som gett mängder av återhämtning, motion och närvaro. Så många idéer jag kläckt på promenaderna, konflikter jag löst, företag jag startat och så mycket vardaglig hundträning jag utfört och planerat. Läkande promenader där mina fötter avverkat mil efter mil då jag själv men inte ensam löst världsproblem och tagit mig igenom egna kriser medan jag satt den ena foten framför den andra. För mig är promenader nödvändiga och högt prioriterade. Men just nu är det mörkt som sagt och en promenad men pannlampa bland vildsvin känns varken avkopplande eller återhämtande så jag bakar istället och låter de trötta tankarna flöda fritt. Vispar ägg och socker, något jag alltid gör med en vanlig visp nu för tiden vilket i sin tur fått mig att ifrågasätta varför det tog mig femtio år att inse att det går alldeles utmärkt att baka mjuka kakor utan elvisp. Hur lätt är det inte att bara fortsätta med gamla vanor i vältrampade fotspår istället för att pröva nytt. Hitta andra vinklar och möjligheter och rent av få en aha upplevelse. Inte bara när det gäller bakning utan i många andra saker med. Hundträning till exempel. Värdefullt och utvecklande att våga pröva nytt. Släppa invanda mönster och sanningar och ge sig utanför boxen. Obekvämt men utvecklande. Eftersom processen är ständigt pågående när man tränar olika hundar(och människor) letar jag alltid nya infallsvinklar, nya eller åtminstone andra sätt att nå fram i kommunikationen och få hundarna(och människorna) att förstå och utvecklas. Just det tycker jag är det mest intressant och givande med det jobbet jag har och kanske det svåraste med. Det att försöka hitta kommunikationen med varje människa och hund och en väg i träningen som passar just dem.

”Till eftertanke”, dikt av Sören Kierkegaard skriven för si så där hundrasjuttio är sedan

Om jag vill lyckas
med att föra en människa mot ett bestämt mål,
måste jag först finna henne där hon är
och börja just där.
Den som inte kan det
lurar sig själv när hon tror att hon kan hjälpa andra.

För att hjälpa någon
måste jag visserligen förstå mer än vad han gör,
men först och främst förstå det han förstår.
Om jag inte kan det,
så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan,
så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre i stället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa
och därmed måste jag förstå
att detta med att hjälpa inte är att vilja härska,
utan att vilja tjäna.

Kan jag inte detta
så kan jag inte heller hjälpa någon.

I ugnen beter sig muffinsen inte alls som de brukar. Ytan ser annorlunda ut, de blir mörka och lite glansiga och inte toppiga med synliga blåbär som de brukar. Jag kollar ugnsvärmen och funderar över om jag kan ha glömt något i det vanliga väldigt enkla receptet med få ingredienser som jag använt i åratal. Det känns omöjligt att det ens skulle blivit muffins om jag glömt någon av de få sakerna tänker jag. Det är väl tröttheten förmodar jag, allt blir inte perfekt alltid och särskilt inte när man egentligen är lite för trött för att göra annat än att möjligen fästa blicken och tankarna i en film som inte berör. Jag tror det ska gå att äta dem ändå, muffinsen, till en mugg med rykande hett chokaldte i soffan framför filmen, med minst en labrador vid fötterna. Eller varför inte i soffan.