Jag som inte skulle..

Det här med djur. Jag vet inte men jag hade egentligen bestämt mig för att jag var färdig med det. Med att ta hand om olika sorters djur. Det skulle räcka med hundarna, jag har ju fullt upp med dem och jag har haft så många andra djur genom åren att det faktiskt är skönt att vara lite friare. Intalade jag mig. I alla fall så fri som man nu blir med åtta hundar. Och sedan räven tog vår fina lilla hönsflock för bra tag sedan, en flock som vi förövrigt inte heller skulle haft från början, bestämde jag mig definitivt. Inga fler djur. Fast några fasaner för hundarnas träning och den allmänna trivseln fick det ju bli. Och så fick vi frågan om vi inte ville ha några få dvärghöns av lantrastyp som sällskap och trygghet för fasanerna. Eftersom vi nu ändå hade fasanerna? Några små höns mer eller mindre. Dessutom möjligheten att få egna ägg. Om än små. Gammalsvensk dvärghöna, ett kulturarv. Ni förstår. Så de flyttade såklart in även om förnuftet rätt bestämt skrek nej vilket dock inte hjälpte nämnvärt mot känslan som skrek högst. Hönsen flyttade in. Och om man ändå har höns och således är lite bunden av dem gör ju några kaniner ingen större skillnad. Kaniner är makalöst bra för hundarnas stadgeträning. Sagt och gjort. Fyra små kaninungar flyttade in till försommaren. Ett tag senare fick vi frågan om vi inte kunde ta emot lite fler dvärghöns, de hade blivit för många och det var lite synd att lägga dem i grytan om nu någon vill ha några små höns? Det vill någon så även om någon med förnuftets hjälp försökte ropa ”stopp” plötsligt blev den lilla hönsflocken ganska stor. Det blev kaninflocken med efter tag eftersom de fyra kaninhonorna plötsligt fick världens gulligaste kaninungar. Omöjligt, jag vet men ungar blev det hur som helst. Så nu står jag där om mornarna igen, matar och pysslar, tittar på de små hönsen när de diskuterar över frukosten olika fröer och sädeskorn, ser på de ståtliga fasanerna när de värdigt rör sig i gräset på jakt efter mat och fastnar fullkomligt när de små kaninungarna skuttar fram ur gömstället i stenröset. Och jag tycker om det. Känner hur djur fortfarande är en central del av mitt liv och mitt välbefinnande så som det alltid varit. Så är jag alltså där igen, bunden på ett sätt jag aldrig mer tänkte vara med kaniner i pallkragarna i köksträdgården, ägg till frukosten och världens bästa stadeträning för hundarna. Det är inte så dumt ändå.