Han går runt och förstör. Letar saker att riva sönder och bita på. Det är den tiden nu. Unghundsfasoner. Myror i brallan. Energi i överkant. Det är tur jag har en hel butik fylld med tuggben i anda änden av slottet. Det stillar åtminstone delvis. Tacka vet jag våra oldies, Lyra och Lakrits. De skakar medhållande på huvudet när de ser unghundens hyss, suckar lite och lägger sig tillrätta i bäddarna. Lakrits blir elva år i januari. Jag funderar över tiden igen, hur den r sp dubbel och går så långsamt och så snabbt samtidigt. Redan elva år samtidigt som tiden utan Lakrits känns väldigt avlägsen. Jag bär hela hans liv i mitt hjärta. så nära fast han inte är min. Han har på det hela taget varit en alldeles fantastisk hund på all håll och kanter. En sådan som egentligen bara finns i fantasin. Självklart har han brister med men jag har ärligt svårt att se dem. Även om det tar på honom en del och han har fått några vita strån runt nosen så är han ”still going strong”. Eller nästan strong i alla fall. Hela hösten har han varit med på jakterna. Slottsherren har försökt hålla det till halvdagar men som den envisa gubbe han är (Lakrits) vill han inte ge sig i första taget. Fåglarna ska hem. Det straffar sig lite dagen efter, han blir lite stel men får massage och omvårdnad av oss och en liten tablett när det behövs. Han är så lycklig i sitt rätta element och att ta ifrån honom det känns inte rätt. Hemma är han som alltid en trygg och sansad individ som bara finns med oss i det vi gör. Snäll och tålmodig med de yngre och tolerant mot alla äldre. Hundar som människor. Fast han slipper helst små valpar om han får som han vill och det får han förstås. Strax efter Lakrits i ålder kommer allas vår Lyra. Hon blir nio en bit in på nästa år. På vårdagjämningen för att vara exakt. Också hon har jagat hela hösten, på rougshooting. Hon får fasaner och rapphöns på vingar och skapar många fina situationer för skyttarna och skojar till det lagom ofta. Heja Lyra the Queen! Hemma är hon fortfarande drottningen av allt, vilar helst på sin tron i clubfåtöljen, stannar gärna inne om det regnar och har bestämda åsikter om i vilket rum och var hon ska vara om hon nödvändigtvis ska lämnas ensam en stund gång. Med vem också. För helt ensam vill hon inte vara. Det ska vara minst en hundkompis, mjuk bädd, tuggben och en lampa tänd. Jag säger då det.
November rullar vidare. Imorgon är vi i mitten. Redan. Och jag kan upprepa vad jag skrivit om vädret i stort sett hela hösten. Rent magiskt vilket höstväder vi haft i år. Och har, Hälften av sommarblommorna står fortfarande kvar i krukorna i trädgården, på upphällningen men fortsatt med blommor, en ny rosknopp slog ut för ett par dagar sedan och temperaturen är mild och behaglig. Sällan har jag tyckt så mycket om november och ännu mer sällan har jag behövt november som jag gjort i år. Lugnet, mörkret, diset och den bleka solen har alla bidragit till nedvarvningen och jag känner att jag börjar komma ikapp både mig själv och pappershögarna snart återhämtad och klar. Det finns helt klart en mening men november som jag inte uppfattat så tydligt förut och framför allt inte haft förstånd nog att uppskatta som jag gör nu. Intressant.