Om vintern är varje mil två
Så kom den. Vintern med tillhörande kyla. Som en blixt från klar himmel var den här och mina sexton favoritgrader känns avlägsna. Den lamslår lite till en början, vintern, får både slottet och min kropp att knarra missnöjt innan vi fått upp värmen. Alla resurser plockas fram, varmt te, ullunderställ, termobyxor och tjocka vantar. Kaminen eldar på för fullt och värmen sprider sig i slottet medan jag tittar ut mot mörkret och det tunna snötäcket som kom igår. Det är vackert och var såklart inte helt oväntat och jag vänjer mig garanterat. Liksom varje vinter före den här anpassar jag mig, drar på mig ett extra lager kläder och trivs riktigt bra. Det är dessa övergångar bara. Alltid dess övergångar.
Eftersom arbetsdagen inte riktigt blev som den skulle igår på grund av snöfallet fanns det lite oplanerad tid att ödsla på de egna hundarna. Den var jag såklart inte sen att utnyttja så jag tog hundarna med på korta träningspass i tur och ordning. Med Pal bestämde jag mig för att gå till en skogsdunge en bit bort för att komma undan snön. På vägen dit kom jag att tänka på min allra första retriever för på vägen mot dungen passerade vi flera avfarter från grusvägen till andra platser där Pal och jag brukar träna och vid varje avfart hoppades han att vi skulle svänga ner. Träningssugen! Med Sammi min första retriever var det precis tvärtom. Med henne vaknade mitt intresse för träning på allvar och varje ledig stund i luckorna med småbarnsbestyren tog jag henne med ut på en äng utanför huset för att träna. Det var mest lydnadsträning då, apporteringsträningen var helt ny för mig. Jag tycket det var så kul! Dessvärre delade inte Sammi riktigt min uppfattning, i alla fall inte i hur ofta och hur länge träningen skulle pågå så efter ett tag ville hon inte följa med ner på ängen mer. Hon var lika nöjd utan min ambitiösa träning. Nöjdare troligen. När jag ser hur förhoppningsfull Pal är varje gång vi går ut, hur han verkar längta efter träningen och tycker det roligaste som finns är att få gå med mig ut med ett knippe dummies slås jag av hur olika de genetiska förutsättningarna kan vara. Visst jag tränar smartare nu för tiden, har mer erfarenhet av att anpassa träningen efter individen och se till att den hålls lustfylld. Men ändå. De genetiska förutsättningarna är olika. När jag köpte vår första retriever valde jag ändå medvetet, jag hade koll på att jag ville ha en hund med lagom energinivå och arbetslust för att passa in i en småbarnsfamilj med vissa begräsningar vad det gällde hundträning, så hon var helt rätt för mig då. Hon var ett mycket medvetet val. Bara det att mitt intresse för apporteringsträning och jakt ökade lavinartat under tiden med henne och där räckte hon inte riktigt till. Lösningen blev så klart en hund till, och en till, och sedan gick det som det gick med den saken. Efter det har jag haft hundar längs hela registret. Några fullmatade med jakt och arbetslust och andra lite mer medelmåttiga. Matchningen kan vara lite knepig här för även medvetna val av linjer, kullar och valpar kan ge lite annat än vad som var förväntat. Och att de genetiska förutsättningarna spelar stor roll går inte att förneka. För mig blir det tydligt att det slirar en del i matchningen hund och förare ibland, det är oftast absolut inget fel på varken hund eller förare det är bara allt för stor skillnad i energinivån och arbetslusten hos dem. Olika förutsättningar Väldigt många gånger går det såklart att anpassa och fixa till och många av hundförarna är makalöst duktiga på att jobba efter hundens förutsättningar och styra träningen efter hunden. Och är beredda att göra det. Men ibland kan det vara på tok för mycket hund för föraren så insatserna inte räcker till, eller på tok för lite hund för någon som har tydliga mål med träningen och hundlivet. Det finns varken rätt eller fel i det här men det finns några viktigt saker att tänka på. Det ska bara kul att träna hund! När du tränar din hund ska det vara roligt och du ska göra det för att du, och hunden, tycker om det och inte för att någon annan förväntar sig det. Träningen får heller aldrig ske på hundens bekostnad. Känner du efterhand att du gett träningen och hunden ett ordentligt försök, vare sig det handlat om att hunden vill för mycket eller för lite men ändå inte hamnar rätt har jag världens bästa tips. Skaffa en hund till! Det fina med det är att förutom att du får en till hund att jobba och lär dig ännu mer så blir också den andra hunden avlastad från ditt fokus och dina förväntningar medan du hän ger dig åt den nya hunden. Och det brukar faktiskt göra underverk också för den äldre hunden. Kanske får du två fungerande hundar att träna efter ett tag och det blir väl ingen ledsen av?
Idag gjorde jag slut på de sista av våra tomater. De fina i salladen och de mindre fina i köttfärssåsen. Inte illa tänker jag. Att ha egna tomater från mitten av sommaren till tjugoförsta november. I år måste bara tomatekonomin gått ihop och investeringen i plantorna betalat sig flera gånger om. Bara det att tomatskörden inte kommer från de inköpta plantorna utan från förra årets självsådda. Synnerligen onödigt att köpa plantor och göra sig besvär med gödsling och annat med andra ord. Vi får se till nästa år, kanske går jag all in med de självsådda småplantorna och låter djungeln breda ut sig då med. Vildvuxet men effektivt. Så känns det lite som några av mina hundar är efter jaktsäsongen med, något vildvuxna men effektiva. Det är dags att styra upp det nu, försöka behålla effektiviteten men frisera det vildvuxna en aning. I helgen ska vi träna cockrarna i fågelmarker med mål att styra upp och frisera lite. Jag ska. Med Till. Slottsherren ska förmodligen bara låta Lad jaga för han är ju alltid så prydlig och välkammad den grabben. Lad menar jag.
