Att vila i känslan

Jag lyfter blicken från datorskärmen och tittar ut över den nyklippta slottsgräsmattan. I rabatterna trängs perenner med självsådda fingerborgsblommor och malvor. Det ser prydligt och vildvuxet ut på samma gång och jag gillar det. Vi är hemma igen och känner ungefär som vi alltid brukar göra. Borta är bra men hemma är bäst. Sverige denna tiden på året är så vansinnigt vackert. Både hemma och borta. Växtkraften är total och de senaste dagarna har värme, regn och svalare luft varvats och växtligheten har fått en extra skjuts. När vi bilade till och från Orsa där vi tillbringade veckoslutet hänfördes vi av alla blomsterängar och prunkande vägkanter. Sverige ÄR fantastiskt och försommaren är oslagbar.

Resan till Dalarna lönade sig faktiskt flera gånger om, utöver allt det vackra. Vi hade en makalöst fin helg tillsammans med goda vänner och enkelt men mycket trevligt campingliv på en grusplan. Tänk bara en sådan sak som att fira söndagens fina resultat tillsammans med två vänner i en husvagn med pulvermos och färdiga köttbullar som smakade himmelskt gott tillsammans med en öl. Eller att fira lördagen med att bli bjudna på grillat vildsvin och goda tillbehör av andra fina vänner efter en lånad dusch för att sedan krypa in i bobilen tillsammans med hundarna och sova gott till ljudet av regn mot taket och bråkande rävar i den ljusa sommarnatten. 

Nå hur gick då själva tävlandet i Orsa? Helt sagolikt bra faktiskt. Snudd på overkligt igen. Slottsherren och fröken Vi var först ut. På lördagen gick årets unghundsderby med en bit över tvåhundra anmälda hundar. Fröken Vi hade startnummer trettio och gick ut redan klockan åtta på morgonen. Vilket arrangemang de hade fått till Dalarnaavdelningen! Hatten av för dem. Allt flöt fint, stationerna var utmanande och rätt svåra, överallt möttes vi av leende funktionärer och glada medtävlande samtidigt som solen gassade och vi bjöds på medelhavsvärme. Hussen och Vi tog sig runt alla stationer utan att få med sig någon nolla liksom kullsbrorsan Mila med matte Anna. Sedan följde en hyffsat lång väntan, det tar liksom ett tag att köra igenom tvåhundra hundar. Vi väntade, hoppades och funderade, hur långt skulle Vis poäng räcka? Till tredje plats visade det sig på eftermiddagens prisutdelning. Bara slagna av våra labradorers uppfödare Lena med Sky som lyckades med bedriften att ha nittionio poäng av hundra och Eva med Tesla, också hon med prefixet Searover. Ett litet extra grattis till Benke med Lakritssonen Blue som kom fyra och Linnea med Pokersonen Lego på femtonde plats måste vi skicka med också. Så makalöst roligt! Det blev nog en liten tår i ögonvrån både här och där på prisutdelningen. Även Anna och Milos resultat räckte långt och de blev placerade som nummer nio. Med sin tredje platsen är också fröken vi den högst placerade golden på unghundsderbyt hittills. De högst placerade golden på derbyt före 2019 är min Crickets Rally som kom på åttonde plats 2006 och Maria Petterssons egenuppfödda Vimla också hon på en åttonde plats för några år sedan.

Dalarnaavdelningen hade slagit på stort och arrangerade också ett wt i alla klasser dagen efter derbyt, med minst lika många hundar. Vilka fantastiska funktionärer och domare! Söndagen bjöd på stor vädermässig kontrast mot lördagen, borta var medelhavsvärmen och istället blåste det friskt, regnade rejält i perioder och var tolv grader i luften. Det var tur att vi hade packat med oss mycket kläder. På workingtesten startade vi Bäst och Lakrits i elitklassen. Kul, utmanande och något besvärliga förhållande då regnet stundtals vräkte ner över oss på stationerna. Att markera och föra hund i ösregn är betydligt knepigare än i uppehåll men vi tog oss runt. Målet för dagen var att komma i mål utan nollor vilket också löste sig för oss båda även om det gick något knackigt emellanåt. Vi hade inte direkt några ”vinnarvibbar” efter genomförda stationer men jag kände mig ändå nöjd med mig själv och min hund under rådande omständigheter. Fast visst finns det förbättringspotential, särskilt vad det gäller min förarinsats. Jag behöver bli bättre, vara tydligare i mina beslut och säkrare. För att bli det inser jag att jag måste sätt mig i tävlingssituationen och skaffa mig erfarenhet. Tävlingserfarenhet. Och erfarenhet kan man inte få på annat sätt än att just skaffa sig den så jag får alltså se till att göra det. 

Vi tyckte som sagt att det gick knackigt men tydligen gick det ännu mer knackigt för många andra. Det var knappt vi trodde våra öron när Thomas och Lakrits placerades som 3a och jag och Bäst som 2a bara slagna av kompisen Trond med Barn. Vilken känsla att stå där tillsammans på prispallen! Tack Dalarna!

Nu ska vi ha några någorlunda lugna dagar här hemma innan kursdagarna med Tomi rullar igång. Jag ska tillåta mig att vila i känslan, njuta av lyckoruset och glädjas över våra fina hundar. Det är nämligen så galet lätt att bara rusa vidare mot nästa mål och missa det viktiga, att njuta av stunden, varandra och hundarna.