Keep sharp
Medan regnet strilar ner utanför jobbar jag undan lite pappersarbete och bokföring. Och planerar för kommande höstsäsong. Just den där planeringen är väldigt rolig, det är kul att fundera över hur en kan utveckla det man håller på med och vad nästa steg är. På något vis strävar man ju alltid framåt även om man är nöjd där man är. Jag tror den strävan är viktig, lusten att fortsätta framåt mot nya utmaningar, mer utveckling och fler möjligheter. Fast det är faktiskt helt okej att vara nöjd med såklart, att vila i det man har och känna sig tillfreds.
Vi har snart blivit klara med den nya kaninhagen nu. Den är ett steg i utvecklingen. Där hoppas jag att kaninerna ska leva ett riktigt gott kaninliv och att flera spaniels och retrievers ska kunna erbjudas bra träning. Vi har en del roliga samarbeten på gång med, till den lilla butiken och vi kommer att utöka sortimentet lite så den passar ännu bättre till arbetande hundar och deras ägare. Avtalen är klara men lite fix återstår. Vi har ju trots allt inte så många kvadratmeter att hålla till på så det krävs lite genomtänkt planering av ytan. Kanske skulle jag anlita en expert i ”compact living” för att få det så bra som möjligt? Hundarna är rätt bra på det annars, särskilt cockrarna, de ligger utan vidare alla tre i den minsta biabädden och tycks trivas med det. Med viss modifikation för Lyra vill gärna ha egen space och inte Flow upp i ansiktet. Något som Flow tycks ha lite svårt att förstå… Jag var ute med dem för en stund sedan, innan regnet kom, tre glada cockrar med energi för en normal grupp på ett tiotal hundar tänker jag. Flow verkar bestå av tio kilo outtröttlig energi. Jag vet inte ens om han besitter förmågan att sluta springa. Hon skulle troligen spränga sig om inte någon styrde upp springet åt henne. Bruna Mer kommer inte långt efter medan drottning Lyra gör det mesta med värdighet och tar det lite lugnare. Till och med när hon springer. Men är det jakt så blir det något annat såklart. Där sparar hon inte på krutet. Och krut har hon gott om den lilla cockern.
Vis efter helgens tävling blev det lite uppstyrd träning idag på morgonen, med lite slipning av detaljer. Som att gå rakt igenom terrängbyten och samma väg tillbaka igen. Något som Bäst tyckte var lite omständligt och obekvämt så han tog en liten omväg hem. Så vi fick göra om och göra rätt. Bekvämt kan vi ha det inomhus om kvällarna. Eftersom han är en godmodig och samarbetsvillig hund så förstod han ganska snart hur jag ville ha det och gjorde därefter. Dessa ständigt nödvändiga repetitioner för att behålla skärpan. Fröken Vi var med hon också och fick lite träning fast av lite annorlunda slag. Bland annat närsök i ormbunkar. På väg hem från träningen gick vi rakt in i en grupp randiga på en sommaräng. De är precis överallt nu och överraskar oss. En liten uppförslutning i ängen gjorde att vi inte såg dem tidigare och vinden gjorde att grisarna inte kände oss förrän vi i stort sett gick på dem. Det var bara att vända på klacken och springa det fortaste vi kunde, igen. Fröken Vi tyckte det var mycket lustigt när jag sprang och förstod inte alls allvaret där hon studsade med glada känguruhopp framför mina fötter. Bäst var mer fokuserad på springandet och höll jämna steg med mig. Ingen sugga kom efter som tur var men jösses så svettigt det blev. Jag undrar på allvar vad ska vi göra med alla vildgrisar?
