Identifiera dig med sökandet och görandet, inte med misslyckandet

Vädret har varit lite annorlunda de senaste dagarna. Dimman har legat tät och temperaturen har kanat fram och tillbaka över nollstrecket. Ingen nederbörd och ingen blåst. Alldeles tyst. Förutom korparna då. Alltid korparna. Bakom dimman har solen dansat men den har inte orkat igenom dimmolnen. Inte här i alla fall. Följden av det har var varit massor vacker rimfrost och ett tunt islager över allting. Riktigt halt med andra ord, till och med så hundarna har halkat runt på trädäcket och grusvägen. Jag undrar lite stilla hur det sett ut på sjukhusens akutmottagningar de här dagarna och hur många arm och benbrott de fått hantera. Om det nu varit lika halt på andra ställen som här vill säga. Nu är det mörkt och eländig ute och jag kurar inne i värmen. Hela november och hittills i december har jag varit helt nöjd med att få göra det, få sitta stilla inne i värmen och skriva och läsa och göra det jag vill göra, i slow motion. Det är som att jag tar igen alla den tidiga höstens trampade steg och springande hit och dit. Och kanske också alla andra års vintrar med skrapning av isiga bilrutor, skjutsningar av barn för att lämna och hämta och alla sena kvällar med stallskötsel. Nu är jag nöjd med att få vara stilla. Allt har väl sin tid tänker jag och snart har jag förmodligen ledsnat på att ta det lugnt och vill något mer. Lite mer rörelse kanske? Det hade nog inte varit fel.

Flockens yngsta hund har blivit nio månader nu. Valptiden är förbi. Men inte för så lång stund tänker jag som hoppas på en hel kull med labardorvalpar i februari. Annars är jag rätt nöjd med att Pal vuxit upp. Han är så otroligt mottaglig för träning nu och så rolig att umgås med. Han är som en liten väl förprogrammerad arbetsmaskin och det passar mig utmärkt. Jag presenterar, han levererar och jag hänger med och jublar inombords. Han har verkligen talang grabben! Det har alla mina hundar för all del men inom lite olika områden och på olika sätt. och kanske inte alltid inom det området jag helst hade önskat. Nåväl, det är i alla fall väldigt roligt med deras olikheter. Med Pal har jag en del andra saker att jobba med än vad jag har med till exempel Besta. I hans fall får jag lägga mer tid och träning på att han ska sitta ordentligt, på hela baken och inte i startposition och jag behöver jobba mycket mer med lugnet i följsamheten. Han är helst spänd som en stålfjäder och på språng. Han har någon sorts tävlingsgen som driver honom framåt. Att bara längst fram och först är viktigt för honom. Å andra sidan blir han inte tveksam och jag har inte sett någon tendens till låsning eller osäkerhet hos honom. Än får jag väl tillägga. Med Besta som är någon sorts halvkusin till Pal är det lite tvärtom, med henne har det varit lätt att forma lugnet vid sidan, den behagliga positionen vid mitt vänstra knä, hon är stadig och trygg även i heta situationer och det har inte varit några problem alls att få henne att förstå vad jag vill där. Hon och jag har andra saker att jobba med, trygghet och förståelse för tecken och sådant, hon är inte alls så kvicktänkt som Pal och drivs inte av samma tävlingslust. Om det inte handlar om mat förstås. Lilla Till är mer som Pal, fartig och obekymrad men jösses som jag slitit med det ”förbannade sittet” med henne. Så svårt det varit för henne och så dålig jag varit på att ta tag i det. Ta tag i just den träningen. De finns ju så mycket annat kul att jobba med istället. Och Lass, mitt tidigare monster, hon är någonstans mittemellan alla de andra. Stark som en oxe(mentalt), listig och tålig. Hon blir varken frågande eller tveksam och kan absolut både sitta still och gå fint vid sidan. När jag kräver det. För det är väl där hon skiljer sig lite mot de andra. Hon är inte riktigt lika mjuk och ”behöver” inte mig på samma sätt. Henne får jag träna med list och lydnad och absolut inte lämna något som helst åt slumpen för den chansen missar hon inte. De här fyra och deras träning har jag att pyssla med om dagarna, vi tar oss framåt i olika etapper, små steg framåt och något bakåt emellanåt. Jag försöker använda den tid jag har till deras träning och ta det med jämnmod. Det är inte så allvarligt och inte alls bråttom men det är kul att hålla på. Jag prövar mig fram med dem, försöker hitta rätt väg och rätt utmaning för var och en av dem och är inte rädd för att pröva mig fram. Jag försöker identifiera mig med sökandet och ”görandet” i deras träning, inte med misslyckandet. Och jag har verkligen roligt längs vägen.