My cup of tea
Fredag igen. Alltid uppskattat med lite extra fredagsfeeling även om jag har fredag hela veckan lång allt som oftast. Ute har den varit en fin vinterdag med uppehåll och vass snålblåst från norr. Alltid väder, detta ständigt återkommande samtalsämne och skrivämne. Vistas man i naturen och trivs med väder är vädret alltid med som en stor och rätt betydande del av sammanhanget. Jag promenerade i färska vildvsinspår in snön i morse med hundarna helt intill mig ut i fall att. Spåren syntes tydligt i nysnön att det inte gick att ta miste på att de var helt nya men jag såg inte att någon av hundarna reagerade på dem. Allt för vana vid vildsvins för att doften av dem ska sticka ut och intressera dem. Jag vet att spåren var färska också för att det hade slutat snöa bara en timme tidigare och det fanns inga snöflingor över klövavtrycken. Jag spekulerar i om det var en ensam galt. för det var bara spår av en gris. En som lyfte fötterna ordentligt från marken och gick med ordentliga överskjut i stegen. Inga ryggproblem där inte, och varken kobent eller hastrång heller tänkte jag med vaksamt tittade framåt i spårens riktning. Annat är det med mina egna spår i snön, helvete vad jag lyfter fötterna dåligt tänker jag när jag snavar över ett gruskorn bara några millimeter större än de andra. Än tydligare blev det när jag och tittade bakåt i snön och såg släpspåren efter mina egna stövlar. Och de är inte för stora så de släpar av den anledningen. Stövlarna alltså. Däremot är min benställning och känslokalla vänsterfot inte riktigt vad den borde vara. Något vildsvinsmöte blev det inte som tur var men dovhjortar vilande i den mjuka marken i mossen stötte vi på. Och korpar, kraxande, lekfulla korpar. Alltid dessa korpar. Örnen har vi däremot inte sett till igen, den var nog bara på genomresa, kanske korparna lyckades få den att förstå att den inte var välkommen här?
Senare när jag gick med cockrana passerade vi ett område dör en annan hund gått före oss. Det blev ett väldigt nosande och doftande och märktes tydligen att det var en för hundarna ny individ som hade varit där. Jag undrar så över vilken information de får med sig av dofterna. Får de reda på att det var en ung hanhund som passerat där? Hur detaljerad är informationen får fram? Talar dofterna om att det var en labrador, svart och snäll och får de också information om hundens ägare. Uppenbart förmedlade dofterna av den nya hunden inget hotfullt för cockrana var fortsatt nyfikna och avslappnade. Det finns oändligt mycket att upptäck i dofternas värld som vi människor knappt begriper ett dugg av tänker jag.
Lite fredagsfeeling på hundarna med, ystra i snön och kylan. Korta träningspass med högerskick för Pal och höger/vänster för Besta. Han lär så otroligt fort Pal, koncentrationen är verkligen på rätt ställe. Naturligtvis förutsätter inlärningen att jag sköter mina kort, lägger övningarna på rätt nivå och inte krånglar till det. En del saker är svåra att återge i text eller förklara för att det ska gå att förstå och kanske är det bara nyanser här som någon annan inte hade lagt märke till på det sättet jag gör. Men det finns något i hans blick, hans förmåga att fokusera och följa med i skeendet som jag inte upplevt så starkt hos någon av mina tidigare hundar. Jag låter det vara osagt dock, om det är han som är annorlunda eller jag som är mer öppen och mottaglig för att lägga märke till det efter att ha tränat och följt ett rätt stort antal hundar under rätt många år. Det är väl oundvikligt att det spelar in förstås, erfarenheten som kommer av farten med sådant som ägnas mycket tid till. Passionerad tid.
Jag behöver nog nämna Lass lite med tror jag. Mönster eleven Lass för det är precis vad hin varit de senaste träningspassen. Mönsterhund istället för monster hund. Lite kul är det allt att se hur förvandling kan ske oh hopplöshet vändas till hoppfullhet. Lass tränar också sidotecken, och att ha stadga nog att vänta in mina kommandon. Hon och Till ingår också i mitt eget projekt av vinterutmaningen som jag skrivit om. Och visst är det som med allt annat, framsteg kommer med konsekvent träning och den träning som blir av, även om det bara handlar om fem minuter om dagen så är det alltid bättre än ingen träning alls. Favoritutrycket ”långsamt leder också framåt” lever i allra högsta grad upp till förväntan. De ger resultat med tiden, med tillräckligt många samlade träningsminuter efter de förutsättningar man ges. Lass tränar också på justeringar i avlämningen. Monsterdelen hos henne har ett visst behov av ägande och vill gärna sno runt eller vända bort huvudet när hons ka lämna av. Vi inomhusjobbar med det. Lika delar krav och belöning. Eller det är väl inte helt rätt för jag försöker såklart få övervägande del belöning men inte utan att det finns ett krav med bakom. Hon är en smart hund lass, det är väl det som dör träningen lite jobbig ibland. Jag behöver möta henne där, når henne inte enbart genom kraven utan behöver också få henne att förstå att det lönar sig på ett djupare plan för hennes del. Jag förstärker belöningen med en liten foderkula för enbart den sociala belöningen slår inte riktigt igenom än. Tajmingen blir avgörande här, som i all annat, Jag vill sätta belöningen så jag för henne att förstå exakt vad det är jag vill ha. I det här fallet sitt rakt framför mig och ”ge mig” apporten utan att vända bort huvudet och blicken. Det finns en tydligen kravfas med i det här med, från min sida, men jag förstärker rätt utförandet med foderkulan för att få henne med mig. Together to get there ni vet. Jag är heller inte människa nog att driva igenom allt med krav och lydnad. Det är inte my cup of tea, det är det bara inte. Är inte tillräckligt dominant av min natur och vill inte heller vara.
