Passion is the key

Tidig morgon igen. Hundar vid fötterna och blommigt te i muggen. Kompakt mörker utanför fönstret. Fick sol igår, vände ansiktet mot den och sög i mig så mycket jag kunde under de ljusa timmarna. Svältfödd på den varan under vintern trots att jag har förmånen att vara ute varje gång den visar sig. Pal stökar omkring i köket, letar saker att dra fram, bära runt och gnaga lite på. Något rastlös på morgonkvisten. Väntar liksom jag på att dagen ska gry så vi kan gå ut. Han förstör inte något direkt, mer bär runt. Annat är det med lilla storasyster Lass som är helt hopplös med att bita sönder, särskilt saker av textil. Oändligt glad att vi har våra hundrum för förvaring emellanåt. Så vi får ha hemmet kvar någorlunda intakt när hon lämnas ensam med de andra. Hon lär väl växa ur det, de gör ju som regel det efter ett tag men med somliga individer dröjer det lite längre än med andra. Att acceptera och förhålla sig till.

Jag lyssnar på en podd medan morgonsysslorna betas av en efter en. En bra start på dagen förutsatt att podden är intressant, det är den nästan alltid eftersom jag väljer poddar och avsnitt inom områden som intresserar mig. Många av dem handlar om hund såklart, träning och inlärning och jakt. Just nu en om ledarskap och relationsbyggande med valpar där de pratar det sådant som känns så rätt för mig. Om fostran och inlärning och metoders vara eller icke vara. Lyft i min egen övertygelse blir jag inspirerad att tränar mer, utbilda mer och uppfostra mer. Och lyssna på fler poddar såklart. Pal märker tydligen av mitt engagemang i podden för han lade sig tillrätta på golvet och förstod uppenbart att det kommer dröja lite till innan vi går ut.

Ute springer han sedan en halvmara i vanlig ordning och badar minst två gånger. Om jag tillåter vill säga. Besta knatar på pigg och glad hon med men varken halvmaror eller vinterbad är hennes grej. Hon löper nu och det känns bra för jag kan förstå att det förmodligen är förklaringen till hennes nästan förskräckliga ojämnhet i träningen senaste tiden. Jag tycker inte om att ladda med bortförklaringar men tvingas väl ändå inse att hormoner kan ha stor inverkan på tikarnas träningsbarhet. Inte för alla förstås men för många. Jag vet ju själv hur hormonerna kan fara runt med mig och få mig ur balans och det är troligen ingen större skillnad vad gäller tikar. Sedan är inte heller Besta den hunden som är född med outtömlig jaktlust och energi när det gäller att hämta tygpåsar så då lyser såklart hormonpåverkan igenom mer tänker jag. På jakt är det annorlunda, är det på riktigt får hormonerna ge vika till förmån för jaktlusten. Jag förstår henne, vet hur avgörande motivation är för att framkalla drivet som behövs för att komma över tröskeln. För en tröskel är det ibland, hormoner eller inte.

Jag har en liten tröskel att vippa över varje vardagsmorgon nu. Det att se till att mitt lilla gymnastik slash yogapass blir av. Av någon anledning tillät jag mig ett uppehåll från det under hösten och sedan fortsatte uppehållet av bara farten. Tills för ett par veckor sedan. Det är inget nyårslöfte enbart ett tilIbaka på banan löfte. I flera år har jag gjort det lilla morgonpasset, en väl inrutad rutin som inte tagit emot i någon större utsträckning. Men nu efter uppehållet var tröskeln enorm. Jag har försökt trassla mig ur mitt eget löfte med dåliga ursäkter flera gånger och varje morgon pågår en liten inre diskussion med mig själv. Men jag har stålsatt mig, rullat ut mattan, plockat fram hantlarna och satt igång. Än så länge enbart med träningsvärk som resultat men jag vet också att om jag ligger i ett tag till sitter snart rutinen igen och det blir varken jobbigt att göra eller ger träningsvärk. En annan liten tröskel är att gå ut igen efter jobbet och träna ett litet pass med någon av hundarna om ljus finns kvar. Att träna hundarna är annars det roligaste jag vet men just den stunden efter jobbet är det makalöst lockande att gå in och trycka ner knappen på vattenkokaren och sätta sig ner en stund. Jag har kämpat emot den frestelsen med, låtit stövlarna sitta på, tagit en hund med ut och fått tränat samtidigt som jag fyllt på med den sista energin från dagsljuset. Varken de träningsstunderna eller gymnastiken på morgonen har jag ångrat efteråt. Självklart inte, tvärtom, stärkt och nöjd efter att ha besegrat trösklarna och tagit tillvara förmånerna jag har tillgång till har jag sedan gått in och druckit te som garanterat smakat dubbelt så gott som det jag inte drack tidigare eftersom jag inte gick in. Ha!

Här nedanför finns ett blogginlägg av Erik en ung ryttare, han säger det bra tycker jag. Det jag tänker.

Läsvärt blogginlägg i tidningen Ridsport