I februarisolen

Pigga pensionärer travar fram längs solbelysta skogsstigar och jag hakar på. De yngre springer kors och tvärs och hit och dit och mamma My är någonstans mitt emellan allihop. Den ena pensionären, Lakrits, travar framför mig och den andra, Lyra trippar fram bakom mina hälar. Jag satnnar till flr att svara på ett sms och lyssna på några fåglar en stund innan vi svänger höger och går vidare. Det är då jag märker det. Att den äldsta pensionären fortsatt trava rakt fram före oss där vi andra svängde. En aning disträ och förvirrad har han inte riktigt koll längre och jag glömmer bort att jag behöver ha koll på honom. Vi ropar och visslar, eller jag gör det de andra står mest still och lyssnar och tittar. Så ser jag honom plötsligt stå framför oss på stigen kanske sjuttio meter bort med en stor pinne i munnen och spetsade öron. Alltid denna pinne. Eller vad som helst egentligen bara han har något att bära på. Nu viftar vi allihop på svansarna så gott somliga nu kan, vinkar och ropar glatt för att han ska se och höra oss och komma spingande. Men det gör han inte. Istället ser vi hur han lyssnar och lyssnar och sedan springer stigen åt helt fel håll. Bort från oss. Vi försöker spinga ikapp tjoande och flaxande som ett helt cirkussällskap men inte en reaktion från den förvirrade pensionären nu rätt långt framför oss. Då ger jag upp, tänker att han hittar hem och att vi istället ska gena genom mossen och sluta upp på fältet bakom slottet. Så blir det mycket riktigt med, när vi kommer ut ur skogen och tar oss över krondiket ser vi honom i kanten på fältet halvvägs hem. Den här gången ser han oss när jag ropar och vänder åt rätt håll och vi återförenas lyckligt på fältet för att sedan gå de sista tvåhundra metrarna hem. Det är inte lätt att bli gammal och förvirrade tänker jag och påminner mig om att jag måste ha bättre koll på honom och meddela i god tid om vi tänker svänga av från vägen han har valt. Fina pensionärshund. Det är tur han vet vägen hem i alla fall.

Jag tar Lass, mitt eget lilla monster, på en träningsrunda innan jobbet. Vi går till dungen där det finns ett högt gräs för jag har bestämt mig för att starta sökträning med henne. Tänker mig ett par månaders sökfokus innan alla djurungar föds och vi måste hålla oss undan ur markerna. Hålla oss undan från den sortens sökträning åtminstone. Hon är så glad och käck där hon går vid min sida som en liten lydnadshund. Fråga mig inte riktigt hur jag fick till det med hennes fotgående för aldrig förut har jag haft en hund som gått så prydligt och med sådan kontakt som Lass och det var heller inte avsikten. Hon vrider sitt lilla huvud och tittar upp mot mitt ansikte så till den milda grad att jag tror hon ska få nackspärr. Men nu går vi inte så några längre sträckor så det är säkert ingen fara med det. Hon verkar verkligen uppskatta att gå där, och på det sättet, väljer det självmant och håller sig där. Jag förmodar att det är resultatet av att hon känt att det lönat sig att vara där, att det kan delas ut godbitar och hända roliga grejer om hon håller sig där. Dessutom. Hon fick sådan träning mängd när hon var yngre. Eftersom hon var ett monster i så mycket fick jag tag i det jag kunde och forma det som jag kunde kontrollera hos henne. Mycket är det därför förstås. För som vanligt ger övning färdighet och till skillnad från hundar som inte är så stökiga när de är små utan följer fint utan att hitta på hyss så blev det mycket sådan här träning för Lass. Däremot inte så mycket sökträning då, eftersom det inte lät sig göras i tillräckligt kontrollerade former. Men nu ska vi tag i det. Det är dags. Tiden och hunden är mogen, vad jag har mig vet jag inte riktigt, övermogen känns det mest som, men det blir nog bra hur som helst

På eftermiddagen har jag kurs igen. Workshop med stoppsignal från grunden. Ett fint gäng med hundar av fyra olika raser samlas i februarisolen och ägnar fyra timmar åt greppa stoppsignalen i teorin och praktiken. Hundekipagen tilldelas olika övningar och vi sammanfattar och analyser. Jag pratar mycket i vanlig ordning med, så där så jag snubblar på orden och vänder dem fel sista halvtimmen när koncetrationen börjar dala. Det är i alla fall då jag själv märker det men frågan är om jag pratat lika rörigt hela tiden utan att jag märkt det. I så fall höll kursdeltagarna väldigt god min timmarna igenom. Det är kul att träna hund tillsammans, titta och lära av varandra och låta solen värma våra vinterbleka ansikten. Vårdagjämning om en månad och allt ligger framför oss. En fin känsla i en förövrigt orolig värld.