Med kärlek och respekt

En husse och hans hund. Eller är det kanske en hund och hennes husse? Genom åren har de fostrat varandra med kärlek och respekt slottsherren och Lyra. Mest kärlek förstås för det är så det ska vara. På vårdagjämningen blir Lyra nio år. En rätt hög ålder för en arbetande hund och även om hon fortfarande är rätt pigg och glad i kropp och själ är pensionären från jakterna ett faktum. För Lyra har fått en rejäl hörselnedsättning och förmår inte längre höra och sortera ut specifika ljud. Däremot är hon helt lysande på teckenspråk och att läsa på läpparna fast det blir aningen komplicerat när hon söker i tät terräng vilket det nästan alltid handlar om när det gäller spanieljakt. Lyra verkar helt tillfreds pensionärslivet oavsett. Hon har alltid gillat att ta det lite lugnt, ut över jaktdagarna. och har inga problem med att leva inne liv och ha ett lite lägre tempo. Smart och bekväm är hon med. När vädret under en natt slog om från flera minus till flera plusgrader visst hon det. Visste att det var lerigt, blött och slaskigt ute innan jag ens öppnat dörren och rullade ihop sig i en av bäddarna bestämd med att en morgonpromenad var helt i onödan. En promenad blev det i alla fall efter att jag övertygat henne om morgonpromenaders förträfflighet. Alla hundar utan koppel fritt och ledigt framför mig och så Lyra i min hälar. Det finns ingen anledning att hetsa upp sig för en vanlig sketen promenad i lera hälsar hon och trippar försiktigt på det torra stråken som går att uppbringa i åkerkanten. När vi kommer ner i mossen och bort från leran blir det annorlunda, då sätter hin av i galopp och sätter de andra på plats bara genom röra sig i ett högre tempo. När drottningen galopperar vet övriga hundar att det är bästa att hålla sig i skinnet så man inte för ett tjuvnyp. Det råkade Lass glömma bort häromdagen men blev snabbt påmind om tillvarons och drottningens ordning.