Efter sju sorger och åtta bedrövelser
Han är vild. Kvällsenergin är den värsta. Eller bästa beroende på hur man ser det. Det är den mest intensiva i alla fall, helt oavsett. Han tar tag i sopborstens skaft och far runt över golvet med borsten hamrande mot dörrkarmar och möbler. Ju mer den slår och ju högre det låter desto mer ökar han farten och tar i. Slottsherren och jag tittar på den vilda valpen och ler. Det här gillar vi. Men inte när sopskaftet slår över mina smalben så där tar det stopp. Slottsherren tar valpen under armen och går ut på den vårgröna gräsmattan. Han springer ett varv, valpen, och hade det varit naturligt för valpar att hjula och slå kullerbyttor är jag övertygad om att han gjort det. men han nöjer sig med att springa sitt snabbaste runt, runt innan slottsherren tar honom i famnen och kastar en tennisboll över gräsmattan som han får apportera. Han är snabb den här valpen och springer så fort benen bär för att få fatt i tennisbollen. Med ett så stadigt grepp det går att få med den lilla valpmunnen tar han bollen och springer lika fort tillbaka. Jag står i köksfönstret och tittar på. Ser samspelet emellan husse och valp och hur relationen växer fram.
Lyra ligger inne i bädden under trappan och jag tycker mig se hur hon suckar aningen uppgivet. Trött på tratt och trött på småsyskon som upptar slottsherrens tid tror jag. Såret ser fint ut i alla fall, det läker enligt plan sedan justeringen och ”omsömnaden” i onsdags. Det ser ut att gå vägen nu men det är fortsatt tid kvar innan det är helt klart med läkningen. Med t-shirt, tratt och strumpor på tassarna ska vi nog ro det i land. Och antibiotikan inte att förglömma. Stygnen får sitta ett bra tag till för säkerhets skull. Enligt veterinärens anvisningar såklart. Efter sju resor och åtta bedrövelser ungefär.
Så har det känts med röntgenresultat för mina hundar genom åren med, för den obligatoriska rutinkontrollröntgen av höft och armbågsleder. Jag har prövat olika varianter, röntgat tidigt för att undvika armbågsskador, röntgat sent för höfternas skull. Röntgat mitt emellan för att testa eller efter uppfödarens anvisningar och önskemål. Jag kan inte se något system i det alls, har det varit något fel har det varit det oavsett när jag röntgat. Och fel har det varit ofta. Men nu så. Efter sju resor och åtta bedrövelser var det nog någon som tycket det var min tur. Eller mina hundras tur. För båda de unga röntgade fick bästa möjliga resultat. Jag har haft så svårt att tro det är sant att jag knappt kunnat känna glädje över det. Men jag firade men en stor kanelbulle dagen efter natten då resultatet kom in. För de kommer nämligen på nattetid numera. Digitalt. Röntgen resultaten, inte kanelbullarna. Jag sov lite som på nålar den natten, vaknade tre gånger och var tvungen att kolla, tredje gången vid fem på morgonen fanns resultaten på plats. Sjukt egentligen, att jag låter mig påverkas så starkt av något jag inte kan påverka och som inte på något sätt är livsavgörande. Nu gick det vägen med båda hundarna i alla fall och mina drömmar kan få leva vidare. Undrar om min tur med röntgenresultat är förbrukad för ett tag nu då?
Påskhelgen ränner förbi i ett fasligt tempo i vanlig ordning, jag försöker hinna med att se och känna in allt som sker i naturen och äta ägg och godis men det är svårt att hänga med. Kaninungar, blad som spricker ut, knoppar som öppnas och vitsipporna som sprider ut sig som en matta över höstens alla nedfallna eklöv. Det är tidigt i år men precis slika vackert som vanligt. Några veckor och lite regn till så är allt grönt och vinterhalvåret snart bortglömt. Vi bilade söderut genom inlandet några timmar fram och tillbaka i påskhelgen och då fick vi möjlighet att verkligen se våren komma och följa hur björkarna blev allt grönare under tiden vi körde. Framme vid sjön Bolmen och Tiraholms fisk hade vi ett par fina dagar med träning i gamla och nyfunna vänners sällskap under ledning av Janice Cunnigham från Skottland. Det blev premiär för unga Pal på kurs och för Wirre med långresa och bortanatt. Båda de unga hundarna verkade gilla utflykten precis som vi och de äldre hundarna. Möjligen var Lyra en aning missnöjd igen men det berodde mer på begräsningen med tratten och strumporna än själva utflykten. Det var nyttiga, givande kursdagar för en genuint engagerad instruktör som såg till att hjälpa alla på den nivån det behövdes. Inspirationen flödade, verktyg delades ut och tankar utbyttes och nu har jag några tips att reflektera över och genomföra tillsammans med Pal medan slottsherren fyllde på med spanielinspiration då han och Lad fick möjlighet till ett träningspass för Janice sambo ”Spam”. Det är sannerligen tur att det är vår och ljust länge om kvällarna så vi kan få chans att omsätta den nya inspirationen och tipsen i träningen här på hemmaplan. Jag har redan varit ute en sväng med Besta och sedan med Lass tillsammans med slottsherren och Lad. Synnerligen dålig planerna av namnvalen till de två cockrarna för det är som gjort för förväxlingar. Men det tycks gå bra ändå och förresten röra jag ihop Lad och Pal mycket mer än Lad och Lass så det kvittar nog egentligen. Det hade blivit rörigt vad de än fått för namn. Unga Pal fick vila från träning och hjärngympa idag då jag tycker det kan vara lämpligt med lite återhämtning efter två dagars kurs och bortaboende. Vi har ätit mat med, väldigt god mat, rent av tror jag att lördagskvällens gös stekt på plats av Viktor var en av de godaste fiskrätterna jag någonsin ätit. Och gäddburgarna på lunchen. Mums. Vädret med, det makalöst vackra aprilväder helt perfekt avpassat för hundträning. Inte för varmt men ändå tillräckligt varmt, och inte för soligt, inte för regnigt och inte för blåsigt utan bara alldeles perfekt helt lagom. Hur ofta händer det på en tvådagars kurs i april undrar jag? Nu hände det i alla fall och jag njöt av det. Kanske är min tur med bra väder förbrukad den med nu? Det gör inget i så fall för det här var det värt.
