Den minsta lilla svarta
Jag har haft en liten svart monster cocker. Har henne kvar för all del men det fina är att hon verkligen inte är något monster mer. Kanske är de de andra små, Pal och Wirre, som kommit efter henne som gör att jag ser henne på ett annat sätt. Eller som gjort att hon i iklätt sig den lite mer passande vuxen rollen nu när hon inte längre är yngst utan har två yngre bröder. Hon är mer av en pålitligt och trygg storasyster nu. En liten tio kilos storasyster. Det är trevligt att monstertiden är över vad det än beror på. Vår relation blir stadigt bättre och vem vet snart kommer jag kanske vågar lita på att monstertendenserna är över för gott. Det skulle vara väldigt skönt för det räcker alldeles tillräckligt med hennes starka vilja. Den lär jag få dras med tänker jag men hon får ju också dras med min vilja som är minst lika stark så det jämnar förmodligen ut sig. Även om vår relationen ännu inte landat i en riktig ”bästavännerföralltid” vänskap har vi åtminstone en väldigt fin kompisrelation nu. En sådan som jag tror kan komma att djupna ordentligt framöver.
Jag tränar henne mestadels tillsamman med lilla Till. Vardagsordningar, apportering och en del grundträning i sök. Jag tycker det fungerar fint att träna dem tillsammans för lilla Till är rätt självgående så jag kan lägga mest fokus på Lass. Ibland tar jag dem en och en med. Egentiden med bara en hund i taget känns viktig för både dem och mig. De gångerna är Lass nästan som ett litet plåster på mig och jag kan till och med ha svårt att få henne att lämna min sida. Det är förstås oerhört jättepositivt men en aning förvirrande för det gör mig fundersam över om jag hållit i henne för mycket. Fast jag behöver egentligen inte fundera direkt över det för att jag vet att den lilla svarta inte är sen med att lämna mig och glömma bort det trevliga vi hade så snart något roligare dyker upp. Där har jag verkligen min stora utmaning med henne. För roligare saker kan dyka upp när som helst. Jag jobbar verkligen på att vara viktigare för henne än det roliga runt omkring upp men ibland känns det verkligen som att cykla i kraftig motvind. Tungt och svettigt. Men det betalar sig tusenfalt när jag når fram tänker jag och trampar vidare. För övrigt är det resan som är själva grejen så jag försöker ta den för vad den är med Lass. Lärorik och utmanande. Lite givande med förstås, som när den lilla svarta går fot prydligt som en lydnadshund vid sidan, annars skulle jag inte hålla på. För hundträningen är trots allt helt frivillig och något jag utför för mitt höga nöjes skull inte att förglömma.
