Ett bättre fokus
Jag får ingen ordning på mig själv. Det är en sådan dag. Jag rycker fram och tillbaka emellan pappershögarna, dammsugaren och ogräset i gruset utanför, börjar på flera håll samtidigt och har hela tiden tankarna på annat håll än de borde vara. Vissa dagar är sådana bara. Svåra att grepp om. Solen skiner i alla fall och vinden är inte allt för besvärlig. En fin försommardag. Jag bestämmer mig för att träna ett par av hundarna för att få ordning på dagen och det bristande fokuset. Och så plockar jag blommor i skogen, små blommande ekorrbär att sätta i den lilla vassen på köksön. Få saker är så avkopplande och samlande som att plocka en bukett blommor sittande på huk på marken. Det är lite som bärplockning fast blommorna tar inte lika mycket tid i anspråk. Hundarna tittar på, förvånade, de förstår inte alls vad jag letar efter. Förstår inte att blommorna är själva grejen utan väntar sig en boll någonstans eller några godbitar att nosa upp.
Lass och jag går ner till dammen. Hon är så där käck som hon alltid tycks vara när det är bara hon och jag. Nära mig hela tiden och uppmärksam på minsta vink. Hon är verkligen sorten som dras med av andra tänker jag, den som lätt kan hamna i fel gäng och låta sig dras med på det där orädda sättet. När det är bara hon och jag är det något helt annat. Då är det mer av vi mot världen. Eller i alla fall vi tillsammans. Hon får tre vattenmarkeringar med gummianden och gör det bra. Jag flyttar mig allt längre från dammkanten för varje apport. Nöjd. jag skulle tränat henne med en riktigt and. En frusen upptinad och den här gången var min avsikt att låta den tina ordentligt eftersom änderna var halv frusna sist. Av misstag. Nu var de upptinad med råge för det var redan fluglarver i den så det blev ingen träning med den. Gummianka istället som sagt, det blir lite tyngd och lite kropp i den med även om det inte alls blir samma sak. Bästa alternativ som fanns till hands hur som helst. Sedan gr vi tillbaka och hon är lika käck på hemvägen, vi tränar lite följsamhet och leker lite med ett par tennisbollar. Egentligen är det Lass som tränar mig i följsamhet för det är hon som tar initiativet till det, går sitt finaste lydnadsfot vid min sida och talar om när det är dags för mig att ge henne en godbit. Bra eller dåligt? Jag vet inte riktigt men inser att de hundarna lär sig själva och finner sig får utdelning av verkligen sätter sig. Det är inte att förringa. Givetvis får hon en godbit. Jag jobbar oavkortat på att hotta nyckel till hennes samarbetsvilja och tycker mig hitta den allt mer för varje tillfälle tillsammans. Det här har varit en av vägarna.
Eftersom jag fortfarande inte får ordning på mitt fokus och strukturen i den planeringen jag borde göra tränar jag Pal också och hoppas att det vänder efter det. Att min koncentrationsförmåga ska landa. Pal och jag går till ekdungen där gräset vuxit sig halvmeterhögt bara senaste veckan. Vilken växtkraft! Pal röt övningar i teckenträning, jag backar tillbaka här eftersom jag inser att senaste tidens träningspass bestått av mer färdiga saker och inte s mycket grundträning. Det märks lite för han är inte lika distinkt på mina tecken som han brukar vara. Vi får ett bar träningspass, han är mjuka och fi och är mån om att göra rätt trots sin starka motivation för apporterna. Han är så lätt att få med sig, jag ser den så tydligt, hans mjuka följsamma sida som jag ska behöver vara så rädd om. Inte trassla till det med för mycket styrningar och höga krav, än, utan fortsätta låta honom blomma ut och ta för sig. Jag kommer att kunna plocka tillbaka honom senare om det skulle behövas. Det är inte där risken ligger med honom.
Tills sist kommer koncentrationen jag behöver. Fokus och närvaron och jag tar mig sakta och metodiskt igenom pappersuppgifterna och planeringen som spretat hela dagen. Tack hundarna.
