Tro och Tvivel
En Flashback kommer över mig igen. Den är där när jag kallar honom Best och plötsligt blir medveten om det. Förvåningen när jag tittar ner mot honom och möts av en svart hund istället för en gul. Jag vet att hundar inte går igen men känslor gör det otvivelaktigt. Den är så välbekant, så välkommet. Men en aning omtumlande. Jag återupplever inte en tidigare hund, det fattar jag, jag upplever en ny hund men likheten med den tidigare är slående och jag nostalgisk. Jag förstår nu att det är det här jag väntat på, sökt efter och drömt om. Samhörigheten. Tillbaka till det jag upplevt förut men i en ny version. Det finns baksidor med det med, alltid baksidor av allt men definitivt inte många. Åtminstone en finns. Känslan. Jag får se upp lite med den så jag fortsätter träna Pal med känsla men utan att bli känslosam. Det är det sista jag behöver passa mig med för det skulle eventuellt kunna begränsa och sätta sig lite i vägen. De där gångerna när jag kommer på mig med att kalla honom Best. Det är då jag är nära att passerar den gränsen.
I övrigt är det tidig morgon och höglöp nu. Lyras. The Queen. Den ouppnåeliga. Grabbarnas matskålar står med frukosten orörd. ”Vi har inte tid med mat just nu”– säger Lakrits och Lad och tycker jag är oerhört korkad när jag försöker truga lite, jag måste väl ändå begripa att det finns viktigare saker än mat just nu menar de. Det gör jag inte. Eller det gör jag väl kanske men jag har väldigt lite förståelse för det ändå. Mat behövs alltid oavsett. Pal som inte riktigt fattat grejen än håller med mig och håller maten som viktigast. Näst efter träningen då. Han kan utan vidare tänka sig att äta upp de andra grabbarnas frukost med.
Jag läser lite om fenomenet Håkan med. Hellström. Läser och lyssnar. Tre konserter på Ullevi med publikrekord igen och recensioner som får en att tappa hakan och ånga att man inte var där. Magi. Han som sedan tjugofem år bara fortsätter leverera på en nivå som egentligen inte borde vara möjlig. Men det är den uppenbart. I alla fall om man heter Håkan Hellström. Om en av sina nyare låtar berättar han att den har tolv verser men ingen refräng ungefär som livet självt och redan där faller jag. Hur kan han får varje mening att låta som poesi? Sedan välkomnar han alla tonåringar och tunnhåriga och avslöjar med det varför han drar publikrekord efter publikrekord. Han har en en bredd bland fansen och får också ungdomar och nya lyssnare med sig. Där ligger vi sannerligen efter vad gäller mitt jobb och mina intresse områden. På jakten och i jaktprovsverksamheter kryllar det av tunnhåriga men det är sämre ställt med tonåringarna? Och yngre rent allmänt. Medelåldern i föreningarna för det här ändamålet är inte att leka med om jag säger så och man kan fundera lite över vilka som ska ta över om ett tag. Det skulle behövas lite av fenomenet Håkans energi, av det till synes eviga barnet inom honom som testar gränser, provar nytt och spränger med en energi som inte lämnar någon oberörd. Oavsett om man gillar hans musik eller inte går det inte att bortse från framgångssagan tänker jag. Bara en sådan sak som att låta gatumusikern som också heter Håkan vara förband och sedan inleda sin egen konsert med att frälsningsarméns blåsorkester marscherar in. Redan här är sätter han ribban. Fattar ni? Vi har med ett geni att göra.
Själv känner jag mig inte alls särskilt genialisk den här måndagsmorgoen. Snarare lite trög och handlingsfattig. Så här långt. Men dagen har bara börjat tänker jag och kavlar upp ärmarna och dricker ur det sista teet. Jag ska börja med att styra upp hanhundarna en smula och sedan knappa mig in i bokförings programmet och försöka skapa lite magi där innan dagens mer praktiska jobb tar vid. Solen skiner på oss och utlovar en fin försommardagen med temperaturer i närheten av mina uppskattade sexton. Det blir okej. Rent av utmärkt faktiskt tänker jag och tittar ner på den långbenta gula valpen som somnat vid mina fötter. En ny fin dag att ta tag i. Tack för den.
