Jaktlycka…
Sommaren är inte riktigt över än, det är fortfarande augusti och vi klamrar oss fast vid solnedgångarna, grillen och altanen. Som vanligt vill vi inte släppa taget om sommaren. Och behöver egentligen inte heller, det finns både tjocka tröjor och filtar att ta till för att hålla värmen när det kyler på. Men jag undrar och räds ändå lite över att det kanske möjligen är sista kvällen för säsongen med laptopen på altanen? Kvällen är tyst och stilla som augustikvällar kan vara, fågelsången och gräshopporna har tystnat och för stunden hörs inte heller de mystiska korparnas kraxande. Tacksamt tar jag emot det avlägsna bruset från trafiken på landsvägen. Jag gillar egentligen inte trafikbrus men har svårt för sensommarkvällarnas kompakta tystnad och då är bruset av andras närvaro trots allt bättre än inget. Hundarna tycks som alltid oberörda av både tystnad och förändringar i naturen och slappar i hundgården intill grillen. De väcks hastigt av ett skott på avstånd och kikar nyfiket ut över fälten. Det är bockpremiär ikväll och en bock föll nog offer för en jägares gevär. Liv och död, jaktlycka och mat på bordet. Även om vi nu för tiden kan köpa vårt kött styckat och klart i matbutikerna utan att fundera närmare över var köttet kommer ifrån eller hur maten skaffas fram. Det är något särskilt med mat man fixat själv, bär som efter timmar av handplockande förvandlas till sylt, kräm eller goda pajer, solmogna tomater och nyinlagd pressgurka med färskklippt persilja. Kött från en lyckad jakt. Jag funderade en stund över det medan jag tog upp de sista sparrispotatisarna ur landet idag och förberedde dem för grillpaketet. Funderade över hur mycket godare grönsakerna smakar när man odlat dem själv. Kanske är det mest psykologiskt att smaken känns annorlunda eller så hjälper det faktum till att vi fått kämpa lite för att odla fram grönsakerna för att vi ska uppleva smakerna mer och starkare. ”Nog finns det mål och mening med vår färd – men det är vägen som är mödan värd” som Karin Boye så vackert skrev.
Nästa år SKA det bli ett växthus på slottet, det får kosta en del pengar och arbete, jag vill se rader av dignande, solmogna tomater och gurkor i sensommarsolen. Jag vill skörda, äta och lagra dem. I år kikar jag lite tveksamt på alla de tomaterna som hänger på de fyra plantorna vi har mot söderväggen och undrar om de kommer att hinna mogna fram med hjälp av solen. Går det inte får de ligga på brickor inomhus på bordet vid fönstret i vita rummet och mogna fram däri istället. Det funkar det med men det blir långt ifrån samma smak som när de värms och mognar av sommarsolen. De två kaninerna som grävlingarnas släppt på rymmen skuttade precis förbi altanen där jag sitter och skriver och det slog mig plötsligt att det faktiskt kanske är de två som tagit toppskotten på hallonplantorna och inte en hjort. Kaniner och köksträdgårdar är en sällsynt dålig kombination.
I morgon ska vi åka på en liten tur, istället för det uteblivna jaktprovet, då ska jag med jord under naglarna kika lite i andras köksträdgårdar och växthus och låta mig inspireras, hänföras och ryckas med. Förhoppningsvis blir det tillfälle att se lite bra hundträning med och vi ska träna våra egna hundar en stund under eftermiddagen, de som inte haltar, och inspireras av det med. Av lyckligt viftande svansar, hög motivation och väl utfört arbete får vi tro. Det blir nog inte så märkvärdigt som det kanske låter men en fin träning på tu man hand med hundarna och slottsherren är inte att förringa, och faktiskt något av det jag gillar allra mest. Jordnära och enkelt. Som grönsaksodling och jakt på ett ungefär.
Nu sprider sig de allra ljuvligaste dofterna från grillen och jag ser fram emot en sen middag tillsammans med slottsherren med grillad fisk i paket, sparrispotatis och mängder av grönsaker.
