It´s time to play
Lakrits, flockens näst äldsta och den som borde vara den som står vid rodret och styra upp ligger istället på bruna mattan i puben och leker med en gummileksak vi fick i påsen från Svedea idag.( https://www.svedea.se ) Han tuggar och biter, hystar och rullar och vekar uppriktigt glad för leksaken. Jag funderar över om det möjligen är vårt fel? Om vi hämmat den svartes utveckling i rent oförstånd när plockat bort leksakerna för tidigt innan han inte varit färdiglekt? Hundarna i vår flock har inte haft så mycket leksaker överhuvudtaget. En och annan tuggknota förstås och några mjukisdjur att leka med och bära och apportera när de varit små. Hur som helst verkar Lakrits i så fall ta igen det nu. Galnare är lilla Rota roar han sig nu med gummileksaken på mattan och njuter. Jag låter honom hållas och lindrar samtidigt mitt dåliga samvete över att den svarta labradoren inte fått ha en enda gummileksak i hela sitt snart sexåriga liv. Han får egentid med leksaken på mattan nu och möjlighet att ta igen lite av det han förlorat som ung medan de andra hundarna får vänta i hundrummet till Lakrits lekt klart. Som någon sorts kompensation tänker jag.
Våra fasaner är fortsatt på rymmen, de flesta av dem i alla fall. Hundarna och jag har letat efter dem resultatlöst de senaste tio dagarna. Någon enstaka har vi stött på men inte mer än så. Vi tvingas nog konstatera att de gett sig av för gott. Om de nu inte lockas tillbaka till matplatsen när snö och kyla kommer kanske? Vi får hoppas på det. Däremot ser vi många morkullor, rådjur, hjortar och älgar. Det är lite extra kul med älgarna för så många som vi sett den senaste tiden har vi inte sett här på många år. Jag gick på två av dem i mossen igår när jag var ute med Rota. En stor tjur och en ko stod och kikade på oss. Vi kom ganska nära innan vi såg dem eftersom Rota gick med nosen i backen och jag med ögonen i backen för att följa henne. Något överraskade stod de plötsligt framför oss när jag lyfte blicken. Tjuren var verkligen respektingivande, jag stannade till knäppte ett foto med mobilen innan jag försynt bugade och bytte riktning för att inte störa mer än nödvändigt. Jag tror inte Rota såg älgarna överhuvudtaget, hon var så upptagen med sitt och det kanske var lika bra det. Höstrapsen lockar älgarna hit och en kväll i helgen som gick räknade de till nio älgar bara på fältet utanför slottet. Älgrekord skulle jag tro.
Rota och jag ska parkera en stund i soffan nu, vi ska se ett avsnitt av världens bästa veterinär som finns på svt play. Intressant tycker jag, både den delen om de olika operationerna och behandlingarna men också det att se engagemanget och personalens passion för yrket och djuren när de försöker rädda och hjälpa hundarna till ett bättre liv. Men man kan fundera lite över hur långt man ska gå i veterinärvården, om ibland inte ett avslut faktiskt är det bästa och enda rätta för hundens skull. Hur många och svåra operationer kan en hund förväntas utså och klara av? Det är mycket att ta ställning till och väga in i varje enskilt fall såklart och sällan är något så självklart som det kan tyckas när man står vid sidan om och ser på. Troligen blir de allra flesta besluten så rätt de kan bli. Det vill jag åtminstone tro.
