A dream without action is just a wish

Snart ska jag ha ett par veckors semester. I år ser jag särskilt mycket fram emot det. Hela dagar att få tänka tanker till dess ände. För det har jag inte riktigt känt att jag hunnit med det senaste. Sommaren har rusat på och jag med den. Men det har funnits stunder såklart. Av fullständig närvaro, avkoppling och tanketid. Fast inte just mer än stunder då så nu ser jag fram emot lite mer sammanhängande sådan tid.

Helgen var annars just en av de där stunderna. Oplanerad tid, jag en smula övertaggad i inledning av lördagens och eventuellt lite svårt att varva ner. Men sen så. Varmt också för högsommaren kom ju som bekant tillbaka. En god räksallad på en uteservering vid Vänerns strand i sällskap av slottsherren och två av de yngsta hundarna blev det. Och två vändor till storslagna Risveden och några av sjöarna där med de andra hundarna. Träning och bad får två och fyrbenta. Vi hamnade i kanten av sjön där gulliga Lillie gjorde sitt genrep på fritt sök inför förra sommaren jaktprovsstart och vid en annan sjö där det var genrep året före det fast för svarta Min där hon exakt just där och då av oförklarlig anledning bestämde sig för att inte gå i vattnet. Minnen man samlar på sig. Bitar och sekvenser av träningen på väg mot olika mål. Blåbären var lika fantastiska där som tidigare somrar. Söta och i storlek med mindre vindruvor. Vi plockade i påsar och tog med hem medan hundarna åt så många de hann med. Med blåbärsmak i munnen fantiserade jag om en ny kanot och att sakta glida fram längs strandkanten i stilla skogsjöar med hundarna simmande intill och en rejält tilltagen matsäck i ryggsäcken. Kanske en dag tänker jag.

I den större sjön där vi senare badade själva med nästa omgång hundar fick vi sällskap av en storlom. Helt galet hur länge lommar kan vara under vatten. Minutrarna gick innan den dök upp igen. Jag tror våra kast med vattendummyn lockade lommen. Den hoppades kanske på en stor abborre men tji fick den. Gula Besta var fascinerad, av sjöns storlek och markeringskasten. Sugen på att hämta varenda apport och så fokuserad att jag tror hon helt missade lommen. Men picknicken efteråt var nog allra bästa ändå. Jag behöver korta upp tyglarna på henne lite nu. Hålla igen. Fast det är svårt för jag blir så glad över att se hennes iver och vilja. Och hon är nästan ohälsosamt lik sin gula morfar med, i sättet att vara. Ibland undrar om det är min saknad efter den gule som spelar mig ett spratt, att jag så gärna vill se likheter med den gula morfarn att jag finner dem. Men riktigt så är det inte ändå för slottsherren ser det med. ”Precis som Bäst”– säger han och nickar mot den gula unghunden när hon studsar på frambenen när jag släpper ur henne ur bilen. Lite oklart dock om det är att betrakta som positivt eller inte men jag älskar det såklart. Det känns bra att slottsherren ser det med tycker jag, likheterna, för det borde bevisa att jag har sinnet någorlunda i behåll och inte är fullständigt drabbad av sentimentala minnen och nostalgiska återblickar.

Jag har jobbat vidare med fröken Vi och Min i helgen med. Kört några pass med dolda linjer till belåtenhet. En del av varit av den sorten att jag behövt bita i lite för att inte tappa hundarna ur sikte och andra lite mer självklara. Båda hundarna har fått träning i det de behöver mest för närvarande. Fröken Vi i att bli avblåst från linjen och en aning omdirigering och Min i att gå hela linjen utan att bli avblåst om det inte är absolut nödvändigt. Hon förvånade mig dock, en gång till, genom att ta väldigt egensinniga och målmedvetna beslut som inte föll mig i smaken på långt avstånd. Följsam som jag är lät jag det bero. För den här gången. Något jag troligen lär får ångra bittert nästa gång.

Vädret har slagit om igen. Tio grader rasade hastigt ner och regnet vräker ner utanför fönstret. Det var annat än den kvalmiga hettan på förmiddagens promenad då svetten fullkomligt rann. En promenad som bjöd på möte med två älgar och två dovhjortshindar med varsin kalv förutom svetten. Det är märkligt med dovhjortskalvarna, jag sa så sent som för ett par veckor sedan att jag oväntat sällan ser just dovhjortskalvar men nu bara en kort tid efter har jag slagit rekord i antalet sedda sådana. Väldigt söta är de såklart, dagens var dessutom i olika färg, en ljus och en mörk vilket gjorde dem extra gulliga tillsammans. Svarta Min såg ut att kunna tänka sig en liten dovhjortsjakt men det blev det såklart inget med alls. Istället tittade vi på de små och deras mammor en stund innan de tog till flykt och försvann in bland granarna.

Det är lite mysigt att sitta inne under lampan nu och titta ut på regnet utanför. Men jag hoppas verkligen det regnar ifrån sig under natten för det vore lite snöpligt om sommarlägret som börjar imorgon ska behöva genomföras i hällregn. Men som bekant. Vädret rår ingen på. Inte ens jag.

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Rulla till toppen