A small taste of success
Slottsherren och jag ser på naturfilm med valpen mellan oss i soffan. Vi ser hur rödlon i Yellowstone nationalpark kämpar för att finna mat i vinterns kyla och meterdjupa snö. Den ger sig inte. Resultatlösa försök avlöser varandra men lon fortsätter jakten på sorkar och fåglar. Jag funderar över kattens otroliga uthållighet, hur den enträget försöker igen och igen. Hunger är en stark drivkraft. Den lyckas till slut fånga en liten mus. En liten aptitretare på sin höjd. Våra djur har det väldigt bra inser jag. De behöver inte bekymra sig särskilt mycket över hunger och inte vara uthålliga i letandet efter mat heller. Maten serveras bekvämt i skål två gånger per dag. Förr ansåg man att jakthundar jagade bättre om de var hungriga, om man lät bli att ge hunden frukost eller så. Jag vet inte om hundar jobbar bättre hungriga men jag vet att jag definitivt inte gör det. Utan mat i magen och energipåfyllning arbetar jag sanslöst dåligt, rent av inte alls faktiskt. Hela kroppen sätts på sparlåga och humöret och motivationen upphör i stort sett att existera. Men så har jag inte varit i extrem hungersnöd heller. Kanske blir det annorlunda då? När man verkligen måste för att överhuvudtaget överleva.
Vi laddar för en riktig jaktvecka nu, både and och fasanjakter kommer att fylla veckan och mellan varven ska vi försöka arbeta lite. Vi lär inte bli sysslolösa denna veckan heller vilket jag tycker känns bra. Hundarna kommer att få jobba rejält de med, och jag lovar dem att de ska slippa arbeta på fastande mage. Ingen av dem har något bekymmer med motivationen till arbete och uthålligheten räcker gott. De jobbar och jagar alldeles tillräckligt bra på fyllda magar. Vi ska packa bilen med mjuka fällar, värmande badrockar och extra lunchmat till hundarna. Sterilt vatten för att spola skräp hur ögonen och smörjande ögondroppar och salvor packas ner det med. De som sliter hårt förtjänar omvårdnad och det bästa. På jaktdagarna ska jag försöka påminna mig själv om att ta vara på stunden, om att glädjas ordentligt över uppgifterna hundarna löser och förmånen jag har att få ägna mig fullt ut åt min hobby. Det är lätt att bli lite ”hemmablind” att missa att se det fantastiskt fina i att få göra det man trivs med och hundarnas arbete och istället fastna i det som inte blev riktigt som man tänkt. Jag ska försöka hålla mig undan från att känna så.
Vi hade en liten valpträff i slottsträdgården idag efter att de stora cockrarna fått lite sökträning. Rota fick träffa nästan jämngamla Cleo och leka en stund. Det bästa som hänt henne på långe skulle jag tro. Det blev både jaktlek och brottningsmatcher och emellanåt lät det i det närmaste som de två skulle äta upp varandra. Rota och Cleo kommer säkerligen att hitta på en hel del hyss tillsammans framöver. Förhoppningsvis lär de gör en del nytta med på framtida gemensamma jaktäventyr. Fast först får småstjärnorna växa till sig lite till.
