A strong back and a soft front

Måndag morgon och sol efter regn. Skönt och vilsamt och en smula energi drabbar mig till och med när jag tittar ut över den nyklippta gräsmattan och fälten. Den ar varit en bristvara de senaste dagarna. Energin. Jag har haft huvudvärk i helgen, en ordentlig sådan och jag känner som Peter Lemarc sjunger: ”det finns inget bättre än när det vänder, det vänder” Valpen gnager på en benknota under överinseende av Shiv som är här på besök några dagar. Lass öppnar grinden till hundrummet eftersom gummistroppen glömts bort och släpper n alla sina kompisar till mig medan hon själv ålar sig under grinden till butiken och förser sig med något passande för en måndagsmorgon. Radion spelar favoritlåten med Kasey Musgraves och sångaren jag inte minns vad han heter och veckan är i gång.

”A cold shoulder at closing time
You were begging me to stay ’til the sun rose
Strange words come on out
Of a grown man’s mouth when his mind’s broke
Pictures and passin’ time”

Zach Bryan kommer jag på. Han heter Zach Bryan och texten är precis lagom sentimental för mig en måndagsmorgon. Vilken annan morgon som helst med för delen. Valpen lägger sig tillrätta vid mina fötter när han ledsnat på benknotorna och gästen Shiv tar en självklar plats i en av clubfåtöljerna som ör som gjorda för en cockerspaniel av jakttyp. Nu är Shiv i och för sig en labrador men av liten modell så fåtöljen passar henne utmärkt med. Hon ser nöjd ut där hon ligger ihop rullad som en kringla efter frukosten. Jag funderar lite över veckans görande, går igenom kommande kurstillfälle i huvudet med flyktiga tankar. Första steget mot att få ner dem på papper och lägga upp riktlinjerna, jag kikar på komihåg listan med de administrativa göromålen som ska fixas med men börjar med att leta upp telefonnumret till försäkringsbolaget. Så snart det öppnar ska jag ta tag i den trasiga bilen och ringa dem. Hålla tummarna och hoppas att det blir ett försäkringsärende av saken. Det är inga stora grejer att ta tag i egentligen men de är många små administrationsbitar som ska fixas och när man som jag är sin egen chef men jobbar ensam finns det inte direkt någon att delegera det tråkiga arbetet till. Bara till att kavla upp armarna och sätta igång. Det finns fördelar med att vara sin egen och så finns de nackdelar, men de är inte så många som tur är. Några få enstaka möjligen. Som att ringa försäkringsbolag och sådant. Och att stå rakryggad i sina egna beslut utan att ha någon att omgående bolla tankarna med. Mer än en flock hundar då som i bästa fall ger lite hummande och svansviftande svar som man med lite god vilja kan tolka till sin fördel för besluten. Det blir ganska påtagligt att det är viktigt att vara en bra chef och ledare över sig själv när man jobbar ensam och det finns ett uttryck om ledarskap inom buddhismen som jag gillar – ”a strong back and a soft front”. Jag eftersträvar det både när jag leder mig själv och mina hundar. Och andra när det vissa korta stunder är min roll att leda dem genom uppgiften de ställs inför. Överhuvudtaget tänker jag att det är ett begrepp och en ledarstil som borde lyftas fram mer. Särskilt passande inom hundträningen när vi tar våra hundar med genom livet och träningen. Osökt kommer jag in på förebilder inom området. Hundförare och naturliga ledare som jag stött på och stöter på, det kan vara människor med lång erfarenhet av hundar och det kan vara nya förare som inte tränat så många hundar men som genom sitt sätt att vara och agera tillsammans med hunden i ett tidigt stadium blir en förebild. Någon med ”a strong back anda a soft front”. Ofta är de är här hundförarna väldigt lugna, för sina hundar tyst och med små medel. Sällan hör jag dem höja rösten eller ta tag i hundarna. De har en lugn, rak och tydlig kommunikation ändå, en relation fylld av tillit till varandra där det ändå är helt klart vem som leder. Jag har sett det några gånger hos nyare förare den senaste tiden och det är fint att få bevittna. Vi borde alla ägan oss mer åt det, titta på varandra, ta in vad vi ser och lära oss av varandra. Inte nödvändigtvis varandras misstag utan istället med öppna ögon se delarna som är verkligt bra. Som leder framåt. Tankarna går vidare långt tillbaka till min tid på högstadiet med, och en av våra klassföreståndare från sjuan till nian. I tre år lotsade hann vår klass genom högstadiet och den mest upproriska tonårstiden med varsam hand. Här kan man snacka om a strong back and a soft front. Det var inget av leda med järnhand och inga godismutor heller. Det bara var. Jag minns faktiskt inte ens att han någonsin bjöd på fika. Men har var lugn och trygg och höjde(i stort sett) aldrig rösten. För det behövdes inte, Inte fr att vi var en ovanligt städad klass, snarare tvärtom, för att hans trygga och tillitsfulla utstrålning gav den ömsesidiga respekten som behövs i varje relation. Någon annan har säkert en annan upplevelse av samma högstadieår och läraren men i min värld var han toppen och en riktigt förebild. En sådan ledare jag själv vill vara.