Är det inte underbart så säg
Det är femte oktober och gräsmattan klipps igen. Som en frodig vallskörd ligger tjocka grästrängarna kvar och väntar på att bli uppsamlade. Så många gånger jag sagt det den här sommaren och nu då hösten, att aldrig tidigare har vi väl haft en så frodig gräsmatta. Jag räfsar lite av gräset, dröjer mig kvar till till mörkret kommer medan slottsherren bygger på något som troligen blir ett permanent provisorium för vinterförvaring av gräsklipparen. För vi har bestämt att det få vara färdigt med gräsklippningen för i år nu. De här ljusa höstkvällarna är i klass med vårens första ljusa kväller efter vintern. Man vill verkligen inte missa dem och vi gör vårt allra bästa för att spara varenda ljus minut av dem, så medvetna om vad som väntar de närmaste månaderna i form av mörker och kyla. Pal är med mig och sysselsätter sig med lite av varje på gräsmattan i solnedgången, hystar runt en dålig potatis han hittat kvarlämnad i landet och rullar sig i gräshögarna jag samlat upp, väntar på att vi ska gå in och maten ska serveras.
Vi jagade i går igen. Roughshooting. Och jag kan i stort repetera texten frän onsdagen jakt. Minus lite här och var och plus på några andra ställen. Som regel brukar andra jakten medföra en liten känsla av dipp. Första jakten för året är ofta befriad från förväntan och sker mer på nivå av nyhetens behag medan det brukar bli en viss obalans andra jakten då första jakten finns i färskt minne och trots allt dragit med sig en del förväntningar och förhoppningar hos både hundar och förare. Från tredje jakten och framåt brukar det infinna sig en viss känsla av stabilitet innan allt tenderar att glida lite ur händerna mot slutat av säsongen. Jag spår inte det här jaktåret något annorlunda utfall utan förmodar att det gäller att hänga med i de vanliga svängningarna och de up’s and downs som uppkommer. På plussidan den här gången var att Till gjorde en fin stöt på en fasantupp med direktkontakt i den tjockaste delen av rörflenet och skötte det snyggt, onekligen är det extra spännande när man inte ser hunden på grund av vegetationen, och att Besta fick apportera sin första fasan i skarpt läge. En dold dirigering rakt ut i rörflenet som hon kom rätt på och letade upp helt utan insats av mig och sedan levererande och lämnade av snyggt och prydligt. Rena turen att hon kom så rätt men en väldigt bra erfarenhet oavsett. Överhuvudtaget är Besta väldigt prydlig på jakterna. Stadig och fokuserad följer hon vid min vänstra sida under hela jaktdagen och bara finns där. Hittills i alla fall. Helt säker kan man aldrig vara, inte ens vad gäller de prydliga hundarna. Men när hon hoppar ur bilen är det lite annorlunda. Då är hon inte särskilt prydlig utan mer av vild och ohyfsad. Studsar bredvid mig och gör jämfotahopp av pur glädje. Jag inser att hon är väldigt lik sin morfar där, och lik de flesta av mina andra hundar med, och mest är de väl såklart sådana för jag låter dem vara det. En stund innan vi styr upp oss. Någonstans tycker jag väldigt mycket om att se att hundarna är glada när de kommer ur bilen. Att svansarna vispar och kroppen uttrycker hur oerhört KUL det faktiskt är att få vara med. Det är inte heller bara på jakterna det är så, det räcker med en var sig simpel morgonpromenad på hemmaplan för att få fram glädjeyttringarna. Jag gillar det. Har inga egentliga problem med det alls och så länge glädjen dämpas när vi kommer igång och inte påverkar negativt så låter jag dem hållas. Var och en väljer så klart hur de vill ha det med den saken. Jag väljer så här. Är det inte underbart att bejaka hundarnas glädje och lusten till arbete och samarbete? Min egen med för all del, min egen med.
