Att bli trampad på ömma tår

På altanen i solen med ett glas vin en måndagskväll i augusti. Det är fint med semester. Och sol. Slottsherren kämpar med grästrimmern runt fasanhägnet och ljudet av trimmern blandas med gräshoppors spelande och fasankycklingarnas småkvittrande. Vi har hämtat dem idag, kanske lite senare än tidigare år men nu är de på plats. Den lagom stora gruppen med fasankycklingar som ska bli årets utsättning. De verkar friska och fina och klarade transporten bra. Vi var glada att se att också lusten att flyga upp och sätta sig på grenar och ”träa” verkar finnas med redan från början. Det gjorde det inte förra året, den gruppen fasankycklingar vi hade då lärde sig aldrig trots att de unga tamhönsen ihärdigt visade hur det går till när man försöker skydda sig från räv och grävling nattetid. Således blev de kycklingarna ett lätt byte även när de var äldre och de som inte gav sig av på annat sätt blev ledsamt nog mat till rovdjuren med tiden. Vi räds för räven nu med förstås, den kommer förbi här emellanåt som för att kolla vad som finns på dagens meny och det bekymrar oss. Staketet är kraftig och elstaket är uppsatt runt hägnet men vi får nog räkna med att vaka ändå. För säkerhets skull ska några av hundarna få sova med dörren öppen så vi märker om någon obehörig tar sig hit.

Det är skördetid i växthuset nu

Lite mindre glada blev vi när vi tittade in i vår bil efter att vi tagit ur transportburarna som kycklingarna färdats i. Det var tydligt att ingen av oss tänkte riktigt hela vägen den här gången. Eftersom burarnas botten bestod av glest plastnät kunde man ju räknat ut att fågelskiten skulle ta vägen någonstans. Det gjorde den med och vi har nu en inte så rolig matta med bajs efter många småstressade kycklingar att ta tag i imorgon. Har man inte jobb så skaffar man sägs det och jag kan inte annat än att hålla med. 

I förra veckan bestämde slottsherren och jag gemensamt att vi skulle träna våra egna hundar två pass per dag under den här semesterperioden. För att vi vill och för att hundarna behöver det inför jaktsäsongen som kommer allt närmare. Men vi fick börja med att ändra oss eftersom tid inte fanns idag när fasanerna skulle hämtas. Man får inte vara rädd för lite förändring och kullstjälpta planer tänker jag. Fast i morgon ska det bli andra bullar. Jag har mycket jag vill och behöver träna på. Sök på dummie i eländig terräng bland annat. Och så evighetsprojektet med att hålla området fast man har mycket spring i benen (gäller den gule, inte mig själv) Fokus, koncentration och balans blir ledorden det närmaste. Både hos hundarna och mig. Men framförallt behöver jag ”ta tag” i mina hundar och korta in dem en del. Inte ta tag fysiskt precis men jag behöver rama in dem bättre. Jag är lite för snäll och lite för slapphänt inom det området och just det påverkar hundarnas koncentration och balans åt det negativa hållet ibland. Hela vår relation faktiskt. Slottsherren påpekade det för mig för några dagar sedan  och det sved lite. Det gör gärna det när man blir trampad på ömma tår. För jag är medveten om att han har helt rätt. När jag smält det hela en aning var det dags för åtgärd. Och resultatet av de små justeringarna lät inte vänta på sig. Det händer att små åtgärder ger stora resultat ganska omgående, man behöver bara någon som påminner en om när det brister någonstans så man kan ta tag i det. Det är ytterst värdefullt och det vet jag även om jag surmulet tjurar och försöker slingra mig undan genom alla möjliga ursäkter och förklaringar till en början. Det är så skönt att ta till några omständigheter att skylla på istället för att erkänna det uppenbara även om det inte alls leder till någon vart. Mänskligt förmodar jag. Men onödigt, bättre då att svälja förtreten direkt och ta tag i situationen. Om man nu vill bli bättre på det man håller på med vill säga. Och det vill man ju såklart tänker jag.

 

Mer tränar hopp över staket.

Det ville nog labradorvalpen Min med när hon försökte hoppa över grinden idag. Bli bättre på det än vad hon var sist då hon blev hängande mitt på en stund innan hon tippade över till den sidan hon ville. Men det blev inget med det eftersom jag fanns i närheten och han hejda den gränslösa valpen. Grinden är till för att stoppa din framfart manade jag men det tycktes hon inte ha någon förståelse för. Hon har bott i slottet i tio dagar nu. Och tagit det i besittning med storm. Hon är klumpig, klåfingrig och påhittig, med andra ord ganska krävande när hon är vaken. Men väldigt söt och go såklart. Som tur är innehar hon förmågan att koppla av mellan varven så jag och vi andra får lite andrum. Bra hundrum och hundgård har vi med så där får hon vara ibland när jag inte orkar hålla styr på alla hennes påhitt. De är många påhitten, och hon prövar gärna sina tänder på möbler och inredning så att lämna henne utan passning känns inte som något alternativ. Life with a puppie!