Att ha något att sträva mot
Så kan det gå när man läser en text och inte begriper sig på varken formuleringar eller ordföljd och först efteråt inser att den var en text skriven på rim. Sedan läser jag ett annat kort inlägg där pappans svar i texten skrivs på dialekt precis som orden låter. På hans dialekt då, och jag skrattar så jag nästan kissar ner mig åt en text som egentligen inte ens var rolig. Men den var väldigt rar. I går kväll läste jag ut min bok med och vad jag vet har jag ingen ny att börja med ikväll. Den jag läste var inte någon av mina bästa direkt, ingen sådan där som lämnar avtryck men det var en bok och en handling att försvinna i och låta sig uppslukas av de få minuterna varje kväll innan jag somnar och boken ramlar på näsan. Av den anledningen läser jag bara pocketböcker. Och helst inte böcker om hundar för dem har jag såg mycket av i verkligheten. Det kan liknas vid en lite mindre kris nu när boken är slut så jag letar som besatt i hyllor och skåp efter någon olöst bok jag eventuellt sparat för den inte lockade så mycket då när det begav sig. Än har jag inte funnit någon så jag måste nog inse att jag tömt hela mitt bokförråd. Eventuellt blir det något hundrelaterat i kväll i alla fall om jag inte hittar någon bok, för det nya numret av Hundsport special ligger och glänser i sitt blanka papper på bänken.
Jag bakar bullar med, några söta goda med saffran i är planen. Går i från min vanliga ordning och följer istället experters tips om att absolut inte smälta smöret utan röra ner det rumstemperarat. För saftigare och luftigare bullar. Jag vet inte. jag tittar på de gyllengula bullarna på plåten och tycker de ser bra mycket plattare och tyngre ut än vad bullarna brukar göra när jag bakar dem som vanligt. De blev rätt goda hur som helst men inte alls som jag tänkt. Definitivt inte bättre än vanligt. Men jag lockas alltid av att pröva nytt, och det går ju alltid att doppa dem tänker jag medan jag provsmakar till en kopp te. Gulliga Lillie och Lass tittar längtansfullt på bullhögen och jag är helt övertygad om att de inte har några som helst problem med varken tyngd eller torrhet i bullar om det skulle var så. Lillie börjar blir rätt odräglig nu, efter en dryg vecka med tratt och vila och kan säkert tänka sig att servera sig några bullar på eget initiativ om jag inte bjuder. Uppdämd energi pyser ut både här och där och när jag var på toaletten lät det som hon rev köket tillsammans med Lass. Jag fick rusa tillbaka. De rev inte köket men det var inte långt ifrån för de lekte jage i full fart runt köksön. Med tratt och allt. Den är lite demolerad nu. Tratten. Det blev så efter åtskilliga stötar mot köksöns hörn med en valp hängande i innan jag fick stopp på dem. Men Lillie verkar rätt nöjd i alla fall.
Vi har fortfarande vinter för övrigt. Tö igår men minusgrader och skare idag. Tungt att gå när stövlarna skär igenom i varje steg. Det är allt rätt opraktiskt med vinter ändå, om än rent och vackert. Och ljust. För när snön kom lyste den upp både november och sedan december så jag knappt märkt av de mörka eftermiddagarna. Trots att vi är i den mörkaste tiden av året har ljuset varat länge. En extra ljus halvtimme varje morgon och en på eftermiddagen känns det som vi fått och det har såklart suttit fint. Så väldigt mycket bättre än en hel rad med meningslösa månader som bara är lera känner jag. Fast meningslösa är de såklart inte. De fyller väl sin funktion de med men de är inte direkt som maj.
