Att ha tiden, eller ta sig den

Så infann sig en helt ledig söndag i novembersolen. En som gav utrymme till att träna alla mina fyra hundarna i olika omgångar. Så borde man såklart ha det jämt och varje påpekade jag för slottsherren som inte kunde annat än att hålla med även om vi både är högst medvetna om att det inte är särskilt realistiskt. Man behöver ju lägga tid på att jobba med, dra in de där pengarna som gör att man kan dra runt alla hundarna och göra det man tycker är roligt. Som ett eget litet kretslopp är det, arbete som leder till fritid och fritid som behöver arbete för att kunna utövas. Med fri tillgång till att träna alla hundar varje dag skulle det förmodligen inte uppskattas på samma sätt heller. Varken av dem eller oss. Och förresten är jag nästan där, med möjligheten att tröna varje da tack vare mitt jobb, fast som regel hinner jag inte alla fyra hundarna. Men idag var det värdefullt att ha tiden, ta sig den utan att skynda och hinna med dem en i taget.

Jag började med Besta. Jag har en liten(eller ganska stor) issue med hennes träning för närvarande. Så pass att jag låg och funderade över bra lösningar i natt medan månen lyste in genom sovrumsfönstret. Hon är inte världens mest snabbtänkta hund, det har jag skrivit om förut vet jag, inlärningen går lite trögt och hon är mån om att göra rätt. Det är positivt men samtidigt det som sätter käppar i hjulet för inlärningen. För när hon inte vet säkert är hon av den sorten som hellre blir passiv än försöker med alternativ. Vi har kämpat en del med det här genom hennes uppväxt, försökt bygga och gett det tid. Att inlärningen går lite trögt tror jag också hör ihop med hennes något moderata intresse och jaktlust vad gäller tygpåsar. De är helt inte superroliga alltid och hon inte alltid supermotiverad. Men får hon något ätbart kan vi snacka om motivation. Eller varmvilt. För på jakterna är hon jättefin. Där är hon högt motiverad och inlärning i de jaktliga delarna har gått snabbt och effektivt. Det är lite värre då med den vardagliga basicträningen, den har helt enkelt varit svår att få till på ett bra sätt utan att bristande motivation hos henne och frustration hos mig har krockat. Hon blir lätt för stadig i den träningen och tenderar att fastna i ställt för försöka och vi får inte till den mängdträningen som behövs för att det ska bli stabilt. Jag har värkt fram en plan nu som jag ska jobba med under vintern, jag ska backa tillbaka ytterligare ett steg och ge henne en månad lekfull grundträning i dirigeringstecken igen, se till att hon tycker det är riktigt roligt och på den vägen få henne att släppa loss fort istället för att tveka. Efter det ska jag lägga på tydligare krav och lydnad i utförandet men för att kunna göra det vill jag vara säker på att hon verkligen kan och förstår mina tecken fullt ut. Vi ska bort från chansningar med andra ord, hon ska vara säker och jag ska veta att hon kan. Även på avstånd. Som det är nu skulle jag vilja säga att hon kan och känns säker på nära håll men vi behöver förbi den gränsen och ta oss längre bort. Troligen har jag gått lite för fort fram i den delen av träningen, ökat avståndet för snabbt och förväntat mig att hon ska fixa det. Nu tar vi till den här planen, det positiva och lekfulla och tar det därifrån. Jag jobbade med att lyfta henne samma sätt i linjerna i våras och det gav rätt resultat så varför skulle det inte göra det nu tänker jag?. Nu återstår att fullfölja planen, göra jobbet och lägga bort min otålighet som pockar på snabbt resultat. Första passet idag då, med önskat utfall. Hon var med på noterna, tycket träning var kul och hade ingen tendens att ”fastna” i någon del. So far so good.

Övriga hundars träning vållade inga sådan bekymmer som kräver nattliga funderingar utan flöt på fint. Unga Pal fortsatte med några ”ut” på olika med tennisbollar på slutet idag, och så fick han några korta koncentrationsmarkeringar med gummibollen i mossen. Lass, mitt tidigare monster, fick några grundövningar i sök i det vissna gulnade novembergräset och sedan också hon några korta koncentrationsmarkeringar för att främjar tight och noggrant letande. Fick tillfälle att testa röst korrigeringen vid ett tillfälle med när en kattskit lockade. Den fungerande önskvärt tacknämligt nog. Lilla till och jag gick med Lad och slottsherren på lite morkullejakt senare på dagen. Några morkullor syntes inte till med båda hundarna sökte länge och snyggt. Enskilt och i par så vi var båda, eller alla fyra, väldigt nöjda när vi gick tillbaka hem. Spanielträning alltså och spaniels överhuvudtaget, jakten, känslan, hundarna. Skitkul!