Bara i fantasin
Någon snarkar gott inifrån hundavdelningen. nöjd efter frukosten och morgonens sedvanliga promenadrundor. Novemberdis kompletterat med en lite vass vind. Tacksam att inte behöva regnkläder. Såg en en sugga med tre halvårsgamla springa över fältet hundramneter framför från oss. Stor var hon. Bra avstånd men hundra meter är ändå hundra meter för nära. Senare en häger, samma som tidigare förmodar och en glada, ny, för någon glada har jag inte sett på hela hösten. Lilla Till stötte en morkulla med, alldeles intill stigen där vi gick i mossen. Den bjöd på utmärkt vardagsträning. Jag fick tillfälle att låta Lass bekanta sig med vittringen med. Hon är den av våra hundar som går igång allra mest på fågelvittring så tillfällen att träna under full kontroll är värdefulla. De andra har såklart stort intresse de med men ligger ändå ett par grader under Lass intensitet. Fågelvittring väger över allt annat för henne. En god egenskap tänker jag. Värdefull. Den ska bara tyglas med. Kontrolleras. Med senaste tiden utveckling på Lassfronten vad gäller samarbetet tror jag ändå det låter sig göras. Jag pendlar inte längre lika mycket emellan hopp och förtvivlan med henne. Nu känner jag mer tillförsikt och en spirande lust över utmaningen att ta mig an hennes träning. Har heller inte längre några tanker om att låta henne bli specialsökshund. För vi ska jaga. Tillsammans.
Innan morgonens promenader släppte jag in Besta till mig i köket. Lite mysig start av dagen med temuggen, lite kontorsarbete med Besta som sällskap tänkte jag. Hon blev så GLAD, kunde liksom inte BÄRGA sig utan fick någon sorts glädjeöverslag och dansade runt i köket. Det var inte riktigt så jag tänkte mig det men det var för all del fint att se henne lycklig. Lugnet infann sig ändå efter en stund, hon fick ett tuggben att gnaga på och jag satte mig vid datorn. Jag undrar om det var därför hon blev å glad. För tuggbenet. För att hon räknat ut att det kan finnas tuggben i köket, om inte annat kanske några smulor på golvet. Mat är som bekant max belönande för henne och med det blir köket en absolut favoritplats. Inet så konstigt när jag tänker efter, att det blir som det blir när en inte riktigt tänker efter före, för det följer alltid en baksida på en framsida. Fast det här kanske är en framsida ändå, Besta kärlek till köket, närvaron och maten.
Jag kör en liten inomhus session med Lass. Tränar henne på att lämna av rakt framifrån. Hon vill så förtvivlat gärna vända rumpan till och sätta sig med ryggen mot mig. Jag tror det har att göra med hennes bytesbegär men det spelar egentligen ingen roll vad det har att gör man för jag vill inte ha det så oavsett. Vill inte att det ska vara någon form av konkurrens mellan henne och mig runt ”bytet”. Gör som du blir tillsagd har jag jag lust att morra åt henne och det fungerar såklart rätt bra eftersom hon förstår vad som gäller när jag visar mitt missnöje men rätt känsla ger det inte. Jag vill att hon ska vilja dela med sig till mig, känna förtroende i att lämna över bytet till mig, så jag jobbar en del med det. Prövar vägar som kan passa henne för att få till det som jag tänkt mig. Vi är på god väg nu, jag belönar snabbt efter varje rätt avlämnad apport, lägger upp övningen för att det ska bli så många rätt och belöningar som möjligt men tummar inte på kravfasen i hållandet. Hon är tacksam att hålla på med, tålig och något frågvis. En liten aning obstinat ibland med. Jag gillar det. Jag gillar henne och det lite rebelliska hon bär med sig, det som utmanar mig och får mig att behöva tänka mer än vanligt utanför boxen.
Fast ibland är det oundvikligen enklare och skönare med hundar som inte funderar så mycket utan bara gör. Rätt dessutom. De där individerna som bara nickar och säger javisst när man ber dem om något, som inte funderar över alternativa vägar och letar kryphål närhelst de får chansen. De som gör vad som helst för en godbit eller en klapp och är nästan fånigt nöjda med att låta sig dirigeras var helst jag vill och som söker starkt och självständigt när de ska. Det finns väl egentligen bara en hake med de hundarna, de existerar mest bara i fantasin.
