Because every picture tells a story…
Labradorvalpen Min och jag mötte en räv på gårdages mulleutflykt. Den stod i kanten av åkern upptagen med något intressant i stubben. Det tog ett bra tag innan den märkte vår närvaro. Min hade full uppsikt över räven från en vinkel och jag från en annan. Räven såg aningen sliten ut, som om den haft bättre dagar, men det var svårt att avgöra om det var skabb eller en rejäl urfällning efter en kull valpar. Rätt liten var den med och den fick Min att framstå som en ganska grotesk labradorvalp i jämförelse. Den kikade upp efter en stund, såg oss och sprang in i skogen. Valpen blev lite sugen att hänga på men avstod när jag visslade på henne och vände istället mot mig. På väg mot mig passerade hon en bit av en stubbe som någon lämpat av på åkern med en stor undanmanöver och raggen rätt upp. Det krävdes en stunds övertalning och några skall innan hon övermannade stubbiten. Hon var tydligen räddare för räven än vad hon ville visa och så fick stubben utskällningen räven skulle haft. Det finns olika sätt att hantera bekymmer och rädslor i livet och Mins agerande blev ett tydligt exempel på ett klassiskt omriktat beteende. Själv kände jag varken av rädslor eller bekymmer, en sliten rävhona är ju trots allt ganska oförarglig men det stör mig att jag inte hade sinnesnärvaro nog att plocka fram mobilen och ta en bild av räven och Min. Att hinna hem för att hämta bössan var inte aktuellt och troligen hade jag inte vågat skjuta räven i vilket fall som helst, men ett foto kunde jag ju tagit. Istället plockade jag fram mobilen och slängde i väg ett mess till slottsherren om att ”räven är här”, som upplysning tänkte jag. Med vad han skulle göra med den informationen på verkstadsgolvet fem mil bort kan man ju fråga sig. Ibland är inte tankeverksamhet helt rationell, det hade garanterat varit ett bättre val att ta det där fotot av valpen och räven. Det kunde jag ju om inte annat lagt här på bloggen. Möjligen föll även jag in i mallen för omriktat beteende.
