Carpe fucking diem

Det var något i morse när jag öppnade ytterdörren mot den tidiga morgonen. En känsla jag fångade ett kort ögonblick innan den for förbi. Jag tror  känslan  kom av kombinationen daggvåt gräsmatta, sommarmorgnar och fina minnen. Ett ögonblick av lycka och tacksamhet över det jag har. Det är en konst tänker jag, att fånga ögonblicken, skynda långsamt och inte alltid vara steget före. Det känns så bråttom med på något vis, jag vill inte missa en minut av de vackra långa sommardagarna vi har nu, inte en endaste dag av mitt liv. Jag vill inte att sommardagarna bara glider förbi i en ständig ström av dagar. Så hur gör man då? Hur prickar man in livet lagom och ändå lever fullt ut?

Hundar vet det tänker jag, fast de fundera väl just inte över det. Kanske är det just det som är själva grejen. Att ta dagen som den kommer och inte fundera mer över saken. Inte mer komplicerat än så. Hepp.

”Någon” har provsmakat en rädisa och en svartmyra fortsätter kalaset.

Det vackra försommarvädret fortsätter och unghunden är på väg ur höglöp. Jag väntar på att få börja träna henne igen. Vi har kul ihop och varje övning vi gör för oss närmare varandra och jag lär känna henne allt bättre. Fast träningen får anstå några dagar till, hon har fullt upp med sitt allra första löp och jag tror att några veckors träningsvila gör henne gott. Det är nog bra för mig med, att pausa ett tag, stanna upp och reflektera lite över vad vi tränat hittills och vad vi bör gå vidare med. Vad som ska bli vårt nästa steg. Medan jag funderar kommer hon släntrande med sitt tuggben, vill vara nära med sin klumpiga långa kropp, helst i knät. Hon är galet klumpig och oformlig just nu och hon viftar på hela kroppen när svansen svänger, så allt som finns i hennes närhet faller i golvet. Jag står upp än så länge men det är inte långt bort att hon fäller mig med när vi passerar varandra. Fast hon är lite smart ändå den svarta unghunden mitt i all sin klumpighet tycker jag. Vi har bara en spegel i slottet och den sitter på väggen i badrummet. Där är inte unghunden särskilt ofta  men idag gjorde hon mig sällskap vid tandborstningen. Tydligen var det första gången som hon lade märke till den svarta labradoren i spegeln. Snabbt som ögat smet hon tunt den öppna badrumsdörren och kikade bakom den där hon trodde att resten av labradoren skulle finnas. När den inte gjorde det gick hon tillbaka in till spegel och upprepade samma sak igen. Så gulligt! Eller kanske korkat? Jag låter det vara osagt.

Hon följde med ner till växthuset sedan. Där spred jag ut det nyinköpta giftet till sniglarna. Ett gift som inte skall skada någon annan än just sniglar och dessutom vara godkänt för ekologisk odling. Det är väl så bra som det kan bli med ett gift tänker jag. Jag spred ut giftet och läste på förpackningen att giftet är så gott att sniglarna väljer det före alla annat ätbart. Det innehåller något som gör att snigeln känner sig mätt och då ålar hem till sin boplats för att vila och där svälter den sedan ihjäl. Det sista lät grymt tycker jag men om snigeln känner sig mätt hela tiden kanske den faktiskt inte ens märker att den svälter ihjäl? Jag hoppas att det är så annars får jag nog gå tillbaka till saxmodellen där jag vet att sniglarna dör fort och omedelbart utan något längre lidande.