Där solen kommer åt
Jag sjunker ner på stolen vid köksön, Så mycket man nu sjunker ner på en hård stol med plan träsits av enklare barmodell. Eller barnmodell som en bekant som såg våra köksstolar berättade att det faktiskt är. För precis sådana stolar hade de köpt till sina barn. På möbelvaruhusets barnavdelning. Jag sjunker ihop så gott det går i alla fall. Med en veckans pulsande i snön förankrad i slitna ben. Träningsvärken sitter i och idag var det gräsligt långt till marken när ömma muskler vägrade böja sig då jag skulle plocka upp apporterna efter avslutad träning. Snart ska jag slippa pulsandet i alla fall för det allra mesta resterna av snön har töat undan nu. Där solen kommit åt. Ikväll får benen i alla fall vila och fötterna hänga fritt från den höga hårda stolen. Den gula unghunden ligger för ovanlighets skull inte vid mina fötter utan i rummet intill med övriga flocken. Jag härdar både henne och mig själv genom att skilja oss åt lite mer nu. Sådan härdning känns i och för sig rätt onödig för vi ska ju fortsätta hänga ihop. Men vi behöver båda lära oss att koppla av och vara nära fast inte helt intill. Det är mest den gula som behöver öva på det, hon vill helst ha närkontakt men det är säkert hälsosamt för mig med på något plan.
Jag tränade den henne lite i dag. Den gula unghunden. Ett kort pass med några apporter över en stenmur och sedan ett par i motsatt riktning. Hon tycker det är kul och hon är duktig. Fast hon är fortfarande obegripligt klumpig. Jag undrar om hon växer ur det eller om det är något i hennes fysik eller anatomi som gör att hon alltid kommer vara ”den klumpiga”? Idag la jag också märke till att hon hade rätt dåligt grepp på apporterna, tog dem i kortändan och verkade tycka de var rätt besvärliga att hantera. Då slog det mig. Jag har mest tränat henne med små apporter, bollar och de där större lättviktsapporterna. Idag hade jag vanliga standarddummy på femhundra gram och tyngden var riktigt riktigt till hennes belåtenhet. Älskade lilla gula hund. Vi får öva mer på det, eller köra med de mindre lättare apporterna ett tag till och låta de tyngre göra inträde i träningen lite längre fram. Det sista tror jag blir bäst faktiskt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur oändligt mycket det är vi har att öva på och lära oss tillsammans framöver. Vi ska lära oss varandra och jag ska lära henne allt det där som ingår i en apportörs jobb. Finliret alltså. För själva jaktarbetet har hon förprogrammerat via generna förstås men formningen av det får vi hjälpas åt med. Gränslöst mycket är det att lära och nästan oöverskådligt när man precis tar klivet in i träningsprocessen med en ny unghund. Det är med en viss bävan och lite förfäran men mest förtjusning jag går in i uppgiften. Det är mycket som ska läras och så vansinnigt roligt men man vill förstås att det ska bli bra med. Rätt och så. Om man tar det med ro och ser tiden an så brukar det bli både rätt och bra faktiskt. Så jag kan gott luta mig tillbaka en aning och lita till processen.
Förresten. Nu ligger den gula vid mina fötter som vanligt. Jag släppte in henne såklart. I ett ögonblick av en hastigt uppkommen insikt smög jag in henne i köket. Jag vill ha henne nära. Härdas kan vi göra en annan gång. Fast måste man ens det egentligen?
