De stigande förväntningarnas missnöje
Då har valpen vuxit om pocketcockern. Kanske ingen större bedrift i och för sig eftersom pocketcockern är extremt liten men ändå ett tecken på att valpen växer galet fort, fast ändå lagom. En helt normalt tillväxt med andra ord. Den svarta valpen är på det hela taget en godmodig valp så här långt och finner sig i det mesta utan större protester vilket gör dagarna med henne lättsamma och bekväma. Bilåkning går alldeles utmärkt. Både tillsammans med de andra och i egen bur, hon äter och sover som hon ska, gör sina behov på gräsmattan, badar och simmar gärna och har apporterat sin första kråka med ett fast grepp i vingen. Vad mer kan man önska av en liten valp undrar jag. Mer än att hon skulle varit min möjligen…
OS pågår nu, som säkert inte gått någon förbi, och idag tog Sveriges hopplag OS guld i laghoppningen efter en rysligt spännande omhoppning. En makalös bedrift och så iskalla nerver av både ryttarna och hästarna hela vägen in i mål. Helt galet spännande faktiskt, så pass att jag inte vågade lyssna på Peder Fredricson när han var sist ut i den svenska laget och dessutom sist ut av alla i omhoppningen. Ett avundsvärt mentalt fokus har han den mannen och de två andra ryttarna i laget. Jag är sjukt imponerad. Men så undrar jag lite också med. Hade de nöjt sig med ett silver och varit sig glada över det? Hade alla vi som hejade fram dem nöjt oss med det eller hade vi hamnat i kollektivt missnöje över ett missat guld och en silver medalj som i sig är makalöst bra? I takt med att förväntningarna stiger och sporterna utvecklas känns det som att det blir allt svårare att känna glädje och tillfredställelse för ”good enough”. Ett silver eller en andra placering till exempel. Jag kan inte låta bli att tänka på meningen som Tage Erlander en gång myntade: ”De stigande förväntningarnas missnöje”. Det handlade inte om sport och tävlingar alls utan om samhällets medborgare i stort, men ändå, likheter finns helt uppenbart. Den kloka och enkla tanken var att trots att samhället sakta men säkert blir allt rikare, och människor får det allt bättre, så finns det ändå ett missnöje bland medborgarna. De förväntar sig mer och bättre. Finns det något slut på det? Blir vi någonsin nöjda? Jag tänker att det blivit samma sak i ridsporten och i hundsporten (om man vill kalla den så). Utvecklingen har gått fort, både hästar och hundar tillsammans med sina förare presterar otroligt mycket mer än tidigare. Hundarna och hästarna är allt mer specialiserade, aveln har gått framåt, träningsbarheten är större och förarna och ryttarna allt skickligare. Alla strävar mot perfekt och allt högre mål. Så även jag förstås. Men var och när går gränsen? Hur mycket framåt kan vi komma innan vi måste bakåt igen och hur ska vi någonsin bli nöjda. Troligen kommer vi att få läsa och höra massor av intervjuer med det vinnande hopplandslaget om just de här sakerna. Jag ser fram emot det och hoppas att någon klok journalist eller ”poddare” ställer de rätta frågorna och går på djupet i känslorna kring vinster, satsningar och förluster för jag finner det oerhört intressant att höra hur de som nått toppen hanterar just det. Vad är fortsättningen när drömmen är uppfylld? Kanske att uppfylla alla de drömmar man ännu inte drömt om att man skulle drömma om som Galenskaparen Claes Eriksson sa en gång. Eller var det månne hans bror? Jag får låta det var osagt men bra är det hur som helst. Kanske är det jag ska ägna mig åt framöver funderar jag, att uppfylla det jag inte drömt om än?
