Den dagen den sorgen
Det känns skönt att vakna till en ledig, fri söndag. Ledighetskänslan ligger som en behaglig avkopplande dimma runt hela mitt sinne när jag plockar fram frukosten de första tidiga morgontimmarna. Datorn plingar till och en ruta påminner om att datorn försätter sig i batterisparfunktion alldeles strax. Jag skyndar och trycker sladden i uttaget och ser datorn tacksamt blippa till och börja samla ny energi. El i vägguttagen är fantastiskt, i med kontakten så strömmar energin direkt. Så enkelt. Lite på samma sätt verkar det varar med Lass, en kort powernapp sedan är det full rulle igen. Länge. Helt annat är det med mig. Särskilt i kylan. En vän undrade en dag var jag får all min energi ifrån. Det var lite lustigt att jag fick frågan just då för just den dagen kändes som min mest energifattiga dag på mycket länge. Uppenbart lyckades jag hålla fasaden uppe i alla fall. Det mest sanningsenliga svaret hade varit: ”jag vet inte”. För ibland får jag sannerligen leta efter energin, lyfta varje sten för att finna den, vrida varje vinkel åt det positiva hållet. Det går nästan alltid bra att hitta den till sist och när jag bara manat på mig själv tillräckligt så går det fint. Energin kommer. Det senaste har det möjligen varit lite svårare än vanligt. Jag gillar vintern men resten av min kropp har svårt för kylan. Jag fryser sällan när jag är ute för jag har bra kläder men kylan ”tar” som jag skrivit tidigare. Den tar massa energi och kraft och lämnar en trött, värkande kropp efter sig. Högst irriterande men så är det. Åldern tänker jag. Det har säkert med åldern att göra. Förmodligen är det lika bra att vänja sig vid kroppens förfall. Jag läser om det, om klimakteriet, värk och oförklarlig viktuppgång och inser att jag bara har att gilla läget. Riktigt åldersnoja har inte drabbat mig än men jag tänker mer på det i praktiska banor. Inser att det gäller att hålla sig i form om kroppen ska hålla med mig i det jag vill göra. Till nästa vinter ska jag planera bättre för kylan med. Hitta en annan och bättre form att lägga upp jobbet på och en tydligare form för återhämtning under den kallaste perioden. Ett badkar kanske, varma bad och varmt te om kvällarna? Men det gnisslar lite om varma inomhusbad i tider då alla behöver spara på energi och ekonomi. En vedeldad bastu istället kanske? Ett smart drag för då lär jag blir varm både när jag ska hugga veden och sedan sitta i bastun. Varför inte ett par månader på varmare breddgrader annars. tänker jag sedan, sand mellan tårna och en drink med rosa paraply i. Men. Kanske räcker det med ett tjockare underställ. Billigast lär det bli i alla fall.
Slottsherren har haft kloklipnningsrunda i helgen. Det är hans uppgift för jag är för klen i händerna för att hantera klotången. Alla hundar fick klorna klippta i tur och ordning. Sist ut var Lass och där tog det stopp. Fröken järnvilja tänkte inte alls klippa några klor, än mindre ligga på rygg i slottsherren knä. Jag upphör aldrig förvånas med hundarna. Efter väldigt många år med väldigt många hundar var den här tydliga oviljan en ny erfarenhet för oss båda. Visst har Lass klippt sina klor förut och det har gått fint. Inte nu. Man kan utan överdrift säga att vi klippt väldigt många klor på väldigt många hundar under de senaste dryga trettio åren. Vi har rutin på det här och det brukar gå bra. Men inte idag. Tänk att en sådan självklar grej som kloklippning plötsligt kan orsaka en sådan uppståndelse. Jag vet att jag skrivit förut att Lass aldrig varit ”lilla” Lass hur liten hon är varit för hon har liksom en inneboende styrka som inte passar ihop med ordet ”lilla”. Uppfattningen kvarstår och den visade sig tydligt idag då hon ansåg sig både kränkt och förnedrad och inte alls tänkte finna sig i situationen. Med envishet, lugn, tålamod och karameller tog vi oss igenom det ändå. Okej, ett visst mått av irritation fanns också med i bilden så vi fick ta några extra djupa andetag. Prio ett kommande vecka blir hantering av Lass. Med Lass. För Lass. Tålmodig hanteringsträning med positiv utgång. En vardagsgrund jag egentligen trodde vi var förbi för längesedan men uppenbart var det inte så. En form av bakslag skulle man kunna kalla det här. Bryskt och tydligt placerat framför mina fötter att ta tag i och vända rätt. Jämmer.
Bakslag i apporteringsträningen har det inte blivit i alla fall. Hon sitter som ett ljus i kast och väntar koncentrerat på kommando att hämta. Lass. Jag varierar genom att plocka upp apporten själv och ibland låta henne hämta den beroende på hennes attityd och känsla. Hon apporterar fint. Markerar distinkt de korta markeringarna och springer tillbaka i full fart. Trots att det är snö på apporten. Får man pluspoöng för det? Avlämningarna är också okej men inte så skolade än. Såklart. Jag har inte så mycket mer att önska här tänker jag, nöjer mig med att konstatera att det känns bra och ser framtiden an. Med apporteringen och Lass. Avlämningarna ska vi skola till med tiden. Men inte än.
Fröken Vi och Besta har klivit in i höglöp nu. Bra att de båda valde att göra det samtidigt så blir det inte så utdraget tänker jag och när löpet är över ligger våren ren och ostörd att fylla med träning för dem. Inte så dumt. Kan hända kommer hormonerna spöka lite för dem om någon av dem skulle gå in i skendräktighet men det får jag ta hänsyn när det kommer. Om det kommer. Det blir kanske lite värre med nästa löp då det riskerar att hamna mitt i andjakten. Men den dagen, den sorgen.
Projekt övervåning rullar på och slottsherren målar ”estate green” på väggarna medan jag ser på. Än så länge flammigt och inte torrt men vi tror det blir bra. Sakta men säkert går det framåt med projektet även om det en stund igår inte gick framåt alls då det uppstod några bubblor i den tunna strukturväven och det hela kändes oövervinnligt. men bara fr en kort stund som tur var. Vi börjar ana en ljusnande framtid med en inflyttning inom inte alltför lång framtid. Det kommer säkert bli en del svordomar och några missöden till innan vi är där och vi kommer behöva fortsätta påminna varandra om att långsamt också leder framåt medan projektet sakta fortskrider. Tålamod, tålamod.
