Den väg vi vill gå
Jag har klippt klor. Matat och passat, rastat och underhållit. Klätt in den runda lilla biabädden vi köpte enkom för valpen i påslakan, den som hon gör sitt allra bösta för att gräva sig igenom. Till hjälp tar hon sina vassa små pirayatänder så det ser ut som hela bädden gått genom en symaskin vid det här laget. Men hon sover i den med. Rullar ihop sig till en liten kringla med huvudet mot kanten. Så det är väl okej ändå tänker jag, värt det så att säga. Påslakanet får ses som ett desperat försök att öka livslängden på bädden men den lär nog inte överleva valpen i alla fall.
Förutom att Lass är vild och gräver håll i bädden är hon en utomordentlig mysig valp. En sådan som gärna ligger i knät och vilar huvudet i min halsgrop om jag lyfter upp henne och apporterar i klass med en retrievervalp i samma ålder gör hon med. Jag gillar alltihop förstås och ger ett extra plus för apporteringen väl medveten om att hon är en spaniel och inte en retriever och så ska få vara.
Den senaste tiden har fått mig att fundera över vägval igen, i hundträningen, och jag vet att jag snubblat över det är ämnet så många gånger förut men nu är jag här igen. Och eftersom det intresserar mig med människors olika val, grupptryck, målbilder och mental träning och sådana saker så hamnar jag tillbaka i det hela tiden. Det är såklart inte lätt att veta vad som är rätt och vad som passar när man som ny kommer inte i ett nytt område, vilken väg man ska välja och så, men det förvånar mig hur vilsna många hundförare är i sin övertygelse om hur de vill träna sin hund trots att de varit med ett bra tag. Osäkerheten i de egna besluten och bristen på övertygelse. Det är ansträngande att inte riktigt veta vad man vill, det tar energi och förmedlar osäkerhet och jag funderar över hur man någonsin ska kunna förmedla trygghet och tydlighet till sin hund när man inte själv vet hur man vill ha det. Det kan vara en sådan där rätt enkel sak som hur man ska står när man skickar hunden på linjetag. Har man inte klart för mig hur man vill ha det där blir det inte lätt att förmedla det till hunden och få till stabila ”skick” och linjer. Så kan det var djupare delar med, som ingår mer i varje människas grundsyn inför djurträning, hur man vill jobba med sin hund och vad man är beredd att göra, eller inte göra, för att nå framgång. Det är som regel lätt att följa strömmen i den konstellation man vistas i men kanske sker det ibland utan att man egentligen reflekterar över de viktigt ”hur” och ”varför” och om det är rätt miljö och tillvägagångssätt för mig och min hund.
Tyvärr är det rätt vanligt att hundförare jag möter inte vet vad de riktigt känner innerst inne. Man saknar en inre kompass och egen styrning kanske för att man inte tagit sig tid till att reflektera och tänka till. Många ”utifrånstyrda” jämför sig därför med andra och är just utifrånstyrda – och gör således val i träningen utifrån vad de tror att andra tycker och tänker är bra, eller vad man ”borde” göra. Ofta handlar det om att man jämför sig med andra och tänker på det resultat man hoppas man ska uppnå. Men det som är bra för en förare och hund är inte per automatik lika bra för ett annat ekipage. Vi och våra hundar är olika och har olika personligheter och olika förutsättningar i träningen. Vi förarna har också olika värderingar och mål. Om man som förare istället är ”inifrånstyrd” innebär det att man stannar upp och lyssnar inåt och tänker efter hur man vill träna och vad som känns bra(eller mindre bra) i träningen och vad som gör att man känner lycka och flow tillsammans med hunden. Till syvende och sist är det ändå det som är viktigt, för mig i alla fall, att jag känner glädje över träningen tillsammans med mina hundar, att jag känner stunder av flow så ofta som möjligt och att vi blir starka tillsammans. ”Together to get there.”
Namaste.
