Det är bara att hålla i och försöka rida ut stormen..

Det är något med tiden. Med mörkret och hösten och hur fort den går. Och nu när tiden ändrades när klocka flyttades. Varför bryr man sig ens tänker jag, dagarna rullar ju på som vanligt oavsett. Men min kropp bryr sig, den protesterar när mattiderna förskjuts, när det är minst en timme kvar till läggdags och den skriker att den behöver lägga isig NU! I och för sig är jag vuxen nog att välja när jag ska gå och lägga mig. Men halv nio? Det känns inte okej. Så kroppen får stå ut. Gnissla och gnälla och beklaga sig över omställningen några dagar till. För sedan går det över. Den vänjer sig, anpassar sig och accepterar. Kroppen alltså.

Vi har jagat idag igen. Roughshooting. Efter nio dagars uppehåll hade tydligen lilla Till laddat batterierna lite över maxgränsen. Hujedamej som hon jagade. Sanslöst snabb och supertaggad sökte hon över marken snabbare än någonsin och jag var uppenbart överflödig mest i vägen enligt henne. I alla fall inledningsvis. Det var inte roligt, enligt mig, men det var så det blev och Till tyckte verkligen det var topp. För mig gällde det bara att försöka hålla i och rida ut stormen. Efter att jag fick prövat mina röstresurser till det yttersta och hon sprungit ur sig det mesta överskottet blev det sedan riktigt bra. I snudd på behagligt. Jag var ändå helt slut efter ett par timmar medan det inte märktes ett uns trötthet på Till. Ibland verkar hon faktiskt outtröttlig. En bra sida hos en spaniel såklart men jag måste definitivt jobba upp min ork och skärpa tillsammans med henne om jag ska klara att hänga med i hennes tempo. Det går inte att ligga på latsidan här inte. Besta gick med vid min sida under jaktdagen med, men med henne kan jag andas och ta det lugnt för hon finns bara där, stadig som berget men uppmärksam på allt som sker. Det är skönt det finns kontraster känner jag, mellan mina hundar. Så jag kan få vara åtminstone lite åt det avslappnade hållet ibland. Det är bra av fler anledningar med, särskilt för mig som jobbar med olika hundar och deras förare i arbetslivet, för det gör bland annat att jag håller mig alert och uppdaterad och framför allt förstående till hundars olikheter och vilka svårigheter det kan medföra i träningen och utbildningen av dem. Förena nytta med nöje liksom. Fast vem föredar ändå inte lagom snabba, hörsamma hundar som lyssnar på det lågmälda och gör vad man önskar i alla situationer. Ha ha!