Det är då som det stora vemodet rullar in

Det är fredagskväll. Valpen och jag har afterwork i puben tillsammans med slottsherren. Vi sitter bakåtlutade i clubfåtöljerna och summerar veckan medan valpen växlar mellan våra knän. Jag har haft en fin arbetsveckan. Riktigt fin faktiskt. Det brukar jag ha men kanske den här varit lite extra fin. Mycket för att solen och vädret varit helt och hållet på min sida men framförallt för alla möten med människor och hundar. Positiva glada och läraktiga. Så berikande. Är det ens möjligt att ha ett sådant här bra jobb tänker jag och måste nästan nypa mig i armen för att förstå. Men också för att påminna mig om att vara ödmjuk. Det är ändå få förunnat att kunna välja som jag. Att kunna välja bort ekorrhjulet och åtta till fem men ändå få det att gå ihop. Jag är oändligt tacksam för det. Och lite trött just nu.

Ane Brun sjunger för mig i kväll. Finstämt och lugnande. Det passar mig. Kan hända förstärker hennes mjuka röst min känsla av vemod. Men det är okej. Det är samma varje höst. När sommaren viker undan och hösten tar över. Jag är ingen höstmänniska men jag förlikar mig. Fast jag känner vemodet skölja över mig i takt med att det gröna går över mot gult och rost. Det är vackert så det gör ont men ofantligt…vemodigt. Jag är verkligen aldrig klar och inte tillräckligt redo. Blir man någonsin det undrar jag? Inte när det gäller jaktprovsstarter med hundarna i alla fall. Jag känner mig aldrig helt klart där  heller. Inte tillräckligt förberedd eller säker. Men jag har lärt mig en sak med åren. Det går utmärkt att starta i alla fall för klar kommer jag inte att bli. Lika lite som med sommaren. Dessutom har det visat sig att det räcker bra ändå. Bevisligen. Så jag försöker tänka så med vemodet och sommaren med. Att det är okej att inte vara klar och att jag kommer att klara hösten bra oavsett. Tranorna gav sig av häromdagen, som svarta mycket små siluetter högt på himlen syntes de skränande försvinna söderut och jag vet att både tranorna och jag kommer fixa det. Hittills har det faktiskt gått alldeles utmärkt varje år. Och vi ses till våren igen. Men det känns. Som alla avsked gör.

Slottsherren tänder grillen och vi grillar potatispaket med egenhändigt odlad, skördad och skalad potatis och vegoburgare. På spisen kokar vi två majskolvar från köksträdgården. Sedan äter vi de varma majskolvarna med smör och salt vid köksön och jag blir nostalgisk och vemodig igen när jag känner smaken och minns sommarkvällar, barfotabarn och nykokt majs serverad på trappan till fågelsång och smutsiga fötter och minst ett par hundar vid sidan om. Valpen kommer och stryker sig mot mina ben. Vill ha uppmärksamhet och påminner om att det är nu som gäller och inget annat. Självklart har hon rätt. Jag skulle vara lite mer som en valp. Närvarande utan vemod. Varm och mjuk.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top