Det är en sak att ta sig till målet, en helt annan att hålla sig kvar.

Det är jag och pekfingervalsen. Sakta knackar jag fram bokstav efter bokstav på tangentbordet och texten formar sig. Avundsjuk tittar jag på när dotterns fingrar rasslar i väg över samma bokstäver på hennes tangent bord och texten bara flödar fram. Rättstavad med bokstäverna i rätt ordning dessutom. Jag ligger så hopplöst efter men knappar enträget vidare ändå för motivationen att sätta orden på pränt är hög. Tillräckligt för att jag ska ta mig förbi de hinder som bromsar och skriva vidare. Så mycket lättare allt går när det är motivationsstyrt jämfört med och en ska pressa fram det tänker jag medan jag skriver vidare. Tankarna drar iväg mot hundar med, inte helt oväntat, det är mycket som handlar om motivationen där med. Och brist på den samma emellanåt. Alla hundar tycker helt enkelt inte det är lika motiverande att leta efter tygpåsar i ett stort fritt sök en varm sommardag till exempel. Faktiskt inte en sval höstdag heller. De hade högst sannolikt valt ett annat ”jobb” om de haft den möjligheten. Där behöver vi förare tänka till lite och fundera över hur vi ska jobba vidare för att få hunden mer motiverad och således få till ett bättre sök. Eller om vi rent av ska avstå den delen i träningen i perioder. Satsa på det motivationshöjande istället. Ett är säkert. Hundens sökarbete kommer inte bli bättre av mängdträning i fritt sök om den saknar motovation. Snarare tvärtom faktiskt.

Det är mulet idag. Svalare. Solen lyser med sin frånvaro och jag skäms inte över att säga att jag tycker det är skönt. Vilsamt. Jag är så fullproppad med sol och värme nu att jag till och med valt att sitta inne istället för ute de senaste kvällarna. Så olikt mig. Solmättad. Jag vet knappt att det hänt förut. Men med ett utomhusjobb och en utomhushobby får jag väl mina utebehov väl uppfyllda under dagarna. Det passar mig oerhört bra. Jag som alltid våndats när jag jobbat inomhus och sett solen lysa på andra sidan fönstret. Motivationen att få jobba utomhus är med andra ord hyfsat hög hos mig. Det finns många sidor av motivationen tänker jag och den är inte alltid så lött att uppbåda. Det är en sak med motovationen som följer en på vägen mot något, när man ör på väg framåt mot ett tydligt mål men det är en helt annan sak att hålla kvar den när man tagit sig dit. Det är väl dels därför det är så roligt och givande att träna unga hundar tänker jag. Utbilda dem. Det går framåt rätt fort och man är hela tiden på väg mot något men det blir en helt annan sak att hålla kvar motivationen och hunden på hög nivå när det planar ut och det man lärt ska upprätthållas.

För min del rasade motivation av mig likt snön faller från taket i töväder när jag för en tid sedan fick besked om att lilla Tills knä inte håller för att ta henne hela vägen till jakthund. Nu står jag här med en rasande trevlig unghund vars kropp inte håller för ändamålet. Vårt gemensamma mål. Att uppringa ens ett litet uns motivation till träning i det här läget känns döfött. Den finns inte. Jag tvingas tänka om igen. Inse att en förändring är nödvändig och jag får omvärdera mina planer och beslut. Igen. Jag gillar förändring, det kreativa som uppkommer när jag behöver finna nya lösningar och jag vill verkligen ha förändring, men på mina villkor och i min egen takt. Och definitivt inte den typen av förändring som kommer av sjuka eller skadade hundar. Som vanligt kunde det såklart varit mycket värre men i den lilla stunden i mitt lilla hörn av världen känns det mer än tillräckligt just nu och min spanielmotivation är verkligen i bott. Men jag som känner mih själv vet att jag snart är på väg ur det igen, mot nya planer och mål