Det är i det ofullkomliga storheten ligger

Första maj. Häggen blommar, gräset är klippt och björkarna är gröna. Den här våren har varit oslagbar vädermässigt. Jag vet inte ens när jag hade regnstället på mig senast för det är så längesedan. Men det är just det som bekymrar en aning. Frånvaron av regn. Onormalt låga grundvattennivåer och då ligger hela sommaren framför oss. Med tjugohundraartons rekordtorka fortfarande i färskt minne känns det lite olustigt med lågt grundvatten redan nu. Fast som vanligt är det onödigt att oroa sig redan nu för något vi inte vet om det kommer att inträffa så jag låter det bero. Men vatten samlar vi ändå, om det nu skulle komma lite regn, i tunnor och den stora plasttanken som vi kopplar till hängrännorna från taket. Det duger ju till bevattning i alla fall, till törstiga sommarblommor och slokande tomatplantor.

Halva dagen ledig idag och den har ägnats till träning av de egna hundarna. Och ett varv med dammsugaren på nedervåningen för det kunde inte vänta längre. Alla hundarna har tränats i omgångar och valpen har aktiverats i vårsolen så alla borde rimlige vara nöjda med dagen. Wirre har förärats med en stor benknota också så min förhoppning är att resten av kvällen blir relativt lugn. Kanske en behaglig bengnagarstund i stället för gatlopp i köket? Möjligen är det att hoppas på för mycket.

Efter jobbet blev det en träningsvända till för Besta och mig för slottsherren hade ordnat ett upplägg till oss. Ett roligt b-provsupplägg där pensionärs Lakrits fick gå i par med Besta. Hon var på hugget Besta, studsade lite lätt vd min sida när skotten gick och kastade sig iväg på uppgifterna när jag skickade henne. Men. Alltid dessa men. Jag får verkligen inte hål på hennes dirigeringsarbete. Vi kommer liksom inte vidare ur grundövningarna och i det här fallet handlar det inte om att jag inte tränat tillräckligt. För jag har tränat massor med teckenträning. Frågan är om jag tränat helt fel eller om hon bara har otroligt svårt för sig. Förmodligen är den en blandning av båda delarna. Hur som helst så börjar jag känna att mitt tålamod tryter i det här. Rättare sagt är väl att det redan gjort det ett tag men jag har valt att se det positivt, väntat in mer mognad och mer träning. Nu får jag istället närma mig insikten om att det kanske inte blir så mycket bättre än så här. Jag får acceptera. Hon är en så söt och glad hund och en alldeles utomordentligt bra apportör och jakthund. Jag får nöja mig med det, acceptera och se hennes förtjänster. För hon har trots allt många sådana. Det är så galet lätt att jag fastnar i fel tankegångar annars, letar brister och ser mängder av fel hela tiden. Lite så blev det idag. Hon gjorde egentligen många fina och riktigt bra saker men jag hade svårt att se dem för jag fastande i fel fokus. Felletarfokus.

Jag hittade en psykologisk förklaring till varför det är så lätt att hamna där och hur det fungerar i en text av leg psykolog Gertrud Grevesmuhl. Här är några delar av den och jag tänker som vanligt att det är direkt överförbart till när vi tränar våra hundar och hur lätt det är att fastna ”felletarperspektivet”. Tänk om vi kunde tänka oss att vända på det istället? Samla på oss alla bra saker hundarna gör, leta rätt i träningen och tänka brett perspektiv istället för detaljer. Inget, eller ingen, är perfekt och det är i det ofullkomliga storheten ligger. Så det så. Tack Gertrud för insikten.

Ur Gertruds Grevesmuhls text:

”Selektiv perception : När vi fokuserar intensivt på fel börjar hjärnan prioritera att upptäcka just dem – och de förstoras i vår upplevelse.

Kognitiv utmattning : Efter långvarig granskning tappar vi förmågan att se helheten. Små skönhetsfläckar framstår som katastrofer.

Negativ bias : Människans hjärna är byggd för att upptäcka risker och problem snarare än att vila i det som är bra.

Fokusträning på detaljnivå: Ju oftare du granskar detaljer, desto mer specialiserad blir din hjärna på att upptäcka dem – precis som en muskel tränas. Det sker på bekostnad av det breda perspektivet.”