Det är inte alltid lätt att vara hund

Ikväll är det manikyr. etthundrasextiotvå klor klipps och ses över. Alla flockens hundar har klor av god kvalitet så det handlar mest bara om att hålla efter dem. Fast svarta Mins klor växer som ogräs, långa men starka spretar de iväg från tassarna omöjliga att tygla. Men allt annat i Mins väsen är lättyglat och återhållsamt så det är väl inte mer än rätt att åtminstone hennes klor tar för sig och är lite oregerliga. Slottsherren klipper dem, han klipper alla hundars klor i och för sig men särskilt viktigt är det att han klipper MIns för jag rår inte på dem. Klorna. Trots den skarpaste klotången har jag inte kraft nog i händerna att trycka till och klippa dem så där snabbt och exakt. Istället segar sig klotången genom klon och stunden det tar innan knipset hörs blir alltför lång och otäck för både Min och mig. Ohållbart såklart.

I träningen har vi dippat lite igen jag och Min. Jämmer. Jag tycker det går så bra och att hennes utveckling varit stark och på uppåtgående. Det är den med. Men samtidigt så fruktansvärt störningskänslig och jag blir lite less på att åka hundtränings berg och dalbana. Igen. Jag tänker att jag behöver lära mig att inte hoppas för mycket, se lite mer krasst på vissa delar och inse att vägs ände är där den är även om jag vill något annat. Impulsen säger mig hela tiden att jag ska vidare och framåt, i det mesta, fast egentligen är det modigare att stanna upp och bli kvar. Hålla fast vid sin röda tråd och kämpa på istället för att söka andra vägar och nya utmaningar. Hm. Helt oavsett mina funderingar ska Min får en träningspaus nu för hon löper. Kanske är det också därför jag märker en liten dipp i hennes framåtanda, inte som en ursäkt men möjligen som en förklaring?Alltid detta sökande efter orsak och förklaring. Till vilken nytta? Det är lite oväntat att hon löper, överraskande faktiskt, för jag trodde hon löpte tidigare i våras även om det var ett synnerligen konstigt löp för det var liksom bara som att det startade för att sluta igen. Nu verkar det däremot vara på riktigt. Jag har förgäves försökt övertala tikarna i flocken att synkronisera sina löp men det verkar stört omöjligt. De verkar mer satsa på att dela upp årets tolv månader emellan sig med några veckors lucka här och var. Jag är väl inte helt nöjd med den fördelningen men naturen rår vi inte på och inte tikarnas löpcykler heller.

Efter trevliga intryck och lite nya influenser efter fredagens kurs tränar jag nu lilla Till i det nya några korta pass varje dag. Lilla Till är duktig men jag suger på tajming. Det är så tydligt och uppenbart att det nästan är pinsamt. Jag är för långsam! Lilla Till är fin för hon talar tydligt om för mig direkt när jag släpar efter i tajmingen så jag kan näppeligen missa det. När jag är med och tillräckligt snabb är Till lysande och lär så snabbt. När hon inte är det beror det helt och hållet på mig. Det är den bistra sanningen. Utan undantag. Den mänskliga faktorn ni vet. Sjukt irriterande!