Det är inte bra när det är klart – det är klart när det är bra.

Vi gör saker är vi har lediga dagar. Spontana utflykter till något närliggande fik eller så. Saker som inte tar hela dagen i anspråk eftersom hundflocken också behöver ha sitt. Inte oss emot såklart. Hundflocken är helt självvald. Ibland åker de med också och vi tar hela gänget runt promenadslingan i naturrummet vid Hornborgasjän eller slår oss ner på en uteservering någonstans. Det sker inte helt smärtfritt förstås. Konstigt vore väl annars. När elva individer ska enas och uppföra sig samtidigt krävs det en hel del. Från alla inblandade men mest från oss. Men rätt inställning och positiv attityd går det såklart utmärkt. Oundvikligen är vi trots det ungefär som småbarnsföräldrar och när ett behov av egen tid utan de fyrbenta delen av flocken. Vi gjorde det häromdagen. Lämnade dem hemma och tog en egen spontan utflykt till ett bokcafé på landet och efter det en tur till en ostbutik.

Bokcaféet har jag spanat inpå nätet sedan länge. Inspirerats av deras hemsida och vision men när vi kom dit föll inspirationen av någon anledning platt. Förmodligen mer på grund av mig än av stället. Det regnade och jag var mest trött. Men ostpajen var utsökt, glasverandan magnifik och dahliaträdgården lovande och vacker. Åtminstone ostinspirerade åkte vi som sagt vidare och handlade ost och te för sexhundrakronor mitt i lågkonjunkturen tillsammans med hundratals andra turister som uppenbart hade lite sysselsättningsbrist i regnet. Visst har det lugnat ner sig med covid och sådan skit men jag kan ändå förfäras över hur snabbt vi glömde bort och hur fort människor faller tillbaka till gamla vanor. I ostbutiken var det hutlöst trångt på golvet och mängder av fingrar rumlade runt bland ostsmakbitarna som var placerade i skålar på diskarna emedan handspriten lyste med sin frånvaro. Jämmer. Jag hanterar inte trängsel på något bra sätt längre. Covid eller inte så kräver jag ett visst space runt mig och vill inte ha flåsande andedräkter i nacken och någon som trampar av mig skorna på hälarna. Är det kanske för mycket begärt undrar och och längtar tillbaka till kölappssystem och avståndsstreck tejpade på golvet. Men visst trängdes vi när vi nu var där, fyllde en kasse med ost och tog oss igenom. Värre än så var det inte. Men vi tog inga fingrade smakbitar och jag undrar hur jag skulle klara en konsert med ståplats nu för tiden. Post covid och allt mer enstöring. Jag tror jag avstår.

På vägen mot utflyktsmålet åkte vi förbi skylten igen. Den gula med röda kanten med bynamnet Klåvnasten skrivet i svart där allt började för trettiofem helt obegripliga år sedan. Min allra första hund. Blandrasen Helge. Han hämtades där efter att jag bokat honom telefonledes via en radannons i Göteborgsposten. Han betalades kontant av ihopskrapade pengar. Femhundra kronor. Det var så det var då. Varken mer eller mindre. Jag var så lycklig. Äntligen en hund! Min egen dessutom. Om jag bara visste vad det skulle föra med sig. Det gjorde jag såklart inte för det gör man sällan när man är ung och slumpen eller ödet eller vad det nu är tar en med på vindlande irrfärder genom det som kallas livet. Efter en vecka satt vi själva in en radannons och sålde Helge. För jag hade inte i min vildaste fantasi förstått hur mycket jobb det var att ta hand om en valp. Särskilt inte en av den ängsliga sorten. Ett annat ungt par kom och tog över. Jag önskade dem lycka till med lättnad och tårar i ögonen när jag insåg att drömmen var på väg att gå över innan den hunnit börja. Men. De ny paret orkade inte heller med Helge så efter en vecka köpte jag tillbaka honom för samma femhundrakronor igen. Efter det höll vi ihop så länge det varade. Resten är historia som man säger. Föga anade jag då vad min första hund och erfarenheterna med honom skulle leda till. Jag har berättat det här så många gånger men ändå kommer jag tillbaka till det. Gång efter annan. Det som var då när allt började. Kanske som ett bevis på att vägen kan vara lång men att cirkeln sluts med tiden.

Lyra tycker det är dags att ta kväll. Hon vill in och ligga i mjuka bolster och bli ompysslad och det talar hon om. Med besked. Hon var så söt idag. Det är hin alltid men idag blev det lite extra. Mär vi byggde hinder i den nya hopparken gick slottsherren in för att hämta mer skruv eller något. Då blev Lyra kvar på fel sida hindret tillsammans med mig. Förtvivlat såg hon slottsherren försvinna och irrade farm och tillbaka bakom hindret som var alltför högt, för henne, att hoppa över. I sådana sammanhang duger mitt sällskap inte mycket till. Det som gjorde henne extra söt var att hin inte förstod att hindret bara var tre meter brett så det hade gått alldeles utmärkt att springa runt. Något som gula Besta som annars är rätt trögtänkt räknade ut med det samma. Jag upphör aldrig förvånas.

Hopp- parken blev bra. Nu finns det flera hinder på rad av olika sort att hoppa över. Olika höjder med. Jag ska komplettera med ett bredare hinder, typ häck med tänker jag. En vacker dag. Givetvis provhoppade vi med några av hundarna när bygget var klart och gräset klippt. Det krävdes vakenhet och ansträngning av hjärnceller och tålamod hos både två och fyrbenta. Den svarta hunden äskade det precis som jag trott men hade ändå en egen åsikt och smartaste vägen tillbaka. Jag fick jobba en del med det och befann mig stundtals inte helt långt bort från en tålamodskollaps men redde ut det. Det är kul med hoppträning och den är väldigt mycket mer än just bara själva hoppen. Imorgon tränar vi vidare. Över nya hinder mot nya mål. Det kommer att ta ett tag innan det är klart, hoppträningen, och vi kommer behöva ligga i lite. Som i all träning, för det är inte bra när det är klart- det är klart när det är bra.

Det tänkte jag på när jag tränade gula Besta idag med. Min härliga hoppiga unghund. Hon den söta, pigga, vakna och alerta. Tänk att det trodde jag inte alls jag skulle beskriva henne som för ett par månader sedan då hon fortfarande var sitt klumpiga, långsamma jag. Det är borta med vinden nu och istället presenteras jag ett yrväder som likt ett irrbloss drar fram över träningsmarkern. Själv står jag med ett leende som sträcker sig från öra till öra för jag kan inte låta bli. Hon tränar inte hopp de gula. Det är hon allt för liten för men framför allt har vi mycket annat att träna innan vi kommer dit. Jag har gjort ett sommarschema för henne och vi håller oss till det ett tag till. Ett kort träningspass i den träningsanpassade trädgården varje morgon är tanken. En kvart till tjugo minuter innehållande tio till femton apporter sådär. Några linjer, ett par repetitioner på ”bakåt-ut” och lite träning i själva skicket och att gå på den jag pekar på. Det sista är helt nytt. Jag har varit sparsam med apporter i olika riktning fram till alldeles nyss för jag har inte tyckt tiden varit mogen för det än. Den gula har behövt ha all koncentration åt ett och samma håll. Men nu så. Tre utställda apporter i olika riktning, alla stående och synliga på klippt gräsmatta. Sedan väljer jag, I tur och ordning får hon hämta dem och fokus i övningen ligger just på att hon ska ha fokus på apporten och låsa blicken innan jag skickar. Korta avstånd och rejäla vinklar emellan än så länge. Vi tränar på och ser tiden an.