Det handlar inte om färgen. Eller?

Lass har lärt sig hundluckan. Hallelujah!! Lagom till sin elva månaders dag lyckades hon klura ut den. Dessvärre lärde hon sig snabbt några andra mindre bra saker med. I bara farten. Som hur man öppnar bygeln ut från hundboxen när man väl kommit in genom luckan och hur man öppnar låsanordningen till hundburen i bilen. Det sista höll på att sluta med förskräckelse då hon prövade knepet när bilen stod parkerade på handelsträdgården och där med släppte ut alla sina kompisar på parkeringen. Efter rådigt ingripande av andra kunder och delar ur personalen kunde de lydiga labradorerna och timida Lad fösas tillbaka in i bilen igen medan två unga tjejer stod med varsin busig men mycket nöjd cocker i famnen när vi kom springande. Vi funderar på en lösning till hundburen nu. Ett vrede med kombinationslås räcker uppenbart inte för att hålla Lass och hennes vänner inburade.

Jag har skrivit det förut, Lass är ”one of a kind”, fylld med påhittighet och ytterst positiv livssyn. Igår försökte hon hoppa in i bilen, i den övre buren där hon brukar åka. Den är en och femtio upp från marken så det gick inte förstås. Men det var faktiskt inte långt bort, hon fick framtassarna över kanten innan hon ramlade baklänges ner igen. Galna hund. Hon är som en mer balanserad och lugnare variant av min förra svarta cocker Flow som jag hade äran att dela vardagen med för några år sedan. Sitter det i färgen tro? Jag har ju hört historien om just svarta cockrar. Lass är charmerande oavsett, jag spår henne en lysande framtid i vilken gren hon än kommer ägna sig åt i framtiden. Men jag kan inte nog påpeka att hon tillhör den gruppen av hundar som behöver mycket ordentligt och stabil grundträning innan påbörjar jakt och arbetsträningen påbörjas. väcker hennes jaktlust för tidigt lär det inte vara lätt att hänga med i svängarna. Här ska fortsätta grundas med andra ord. Det gäller väl alla hundar i och för sig men Lass i högre grad

Flocken äldsta cocker, Lyra allas vår cockerdrottning, står på trappan och spanar ut över landskapet. Det är dagg i gräset som redan vuxit sig sju centimeter högt sedan senaste klippningen för ett par dagar sedan. Det har Lyra redan sett från trappan där hon står så hon vänder och går in igen. Hon vill inte bli blöt om tassarna och kan vänta med att kissa till daggen torkat tycker hon. Jag säger till henne att det lär dröja men har man partyblåsa så har man. Hon går in igen. Ingen av våra hundar har så tydlig mimik som Lyra, hennes kroppsspråk är obetalbart och vi kommunicerar mycket genom detteckenspråk hon lärt mig. Ingen kan ”sura” som Lyra till exempel. Som när slottsherren skällde på henne igår kväll på kvällsrastningen när hon inte lyssnade på tilltal och sedan hängde med hela den lilla cockerkroppen så öronen drog i marken hela vägen hem. Hemma igen sken upp som en sol och gjorde två piruetter på köksgolvet när jag tog fram osten ur kylskåpet för att göra en kvällsmacka. Till mig.