Det handlar om mig
Den gula valpen vaknar med ett illvrål varje morgon, ett djupt gurglande långt nerifrån hennes utsvultna mage lyfter upp ut strupen. Hungrig! Nära på döende skulle någon kunna tro som inte kände henne så väl som jag. Det går förstås ingen nöd på henne alls. Han svälter inte och frukosten är inte ens försenad men hon prövar sig fram i livet såklart. Prövar att bestämma över mig och maten. När jag ska gå upp och när den ska serveras. Och hur den ska serveras. Fortfarande är det bäst med alla mat samlad i en vid skål där huvudet lätt kommer ner så hon kan hugga i sig maten i rekordfart. Några få gånger har hon fått maten serverad utspridd i gräsmattan för att jag tycker att det alltid är nyttigt att leta lite och det kan vara bara att använda huvud och nos ibland. Då ser hon gruvligt besviken ut och när hon var mindre blev hon frustrerad när det tog för lång tid att få i sig maten. Hon har vuxit till sig nu. Ordentligt. Och det är slut med m hennes bestämmande nu. Som egentligen aldrig funnits även om hon trott det. Jag bestämmer när vi går upp och jag bestämmer när maten serveras och hur. Hon förstår och köper det men magen väcker henne ändå med ett tjut varje morgon. Men vi har blivit rätt bra synkroniserad nu. Först vaknar jag, tio minuter efter det vaknar den gula väckarklocksvalpen och fem minuter senare ringer alarmet. Rätt bra ändå. Slottsherren och de vuxna hundarna sover igenom alltihop utan bekymmer. Just den här morgonen var vi kanske lite tidigare än vanligt för fullmånen i kombination med snön som föll igår lyste upp hela slottet. Magiskt vackert att bjudas på både en vacker månnedgång och lika vacker soluppgång en tidig morgon i februari.
Vi har alla våra egenheter och det är fint så tänker jag. Fina Lad har några speciella egenheter han med. En är att han nästan alltid ska stoppa ner huvudet i vattenskålen och dricka lite när jag släpper i dem för kvällen. När jag öppnar grinden som går inåt över vattenskålen måste han absolut dricka. Jag väntar såklart, står snällt och håller upp grinden till han har druckit klart. Varför den vanan förstår jag inte riktigt? Vattenskålen står inne i rummet där han vistats under dagen så han kunde ha druckit precis när han ville. Men just då ska det ske och just i den skålen. Vad hans budskap är har jag inte riktigt räknat ut. En stunds uppmärksamhet kanske? Eller har någon av de andra hundarna ”ägt” vattenskålen hela dagen så han inte fått dricka. Kanske kommer han plötsligt på att han är törstig bara? Men varför just där och då? Hela slottet är fyllt av vattenskålar för hundarnas skull. En del saker blir jag inte riktigt klok på men Lad är rätt söt i alla fall och vanan rätt oförarglig.
Jag förbereder dagens kurs medan jag analyserar lite över gårdagens kurstillfälle och mina egna hundras träning dagarna före det. Jag tänker på hur ytterst sällan det handlar om hundarna när något inte går som vi tänkt. Det handlar om oss. Nästan helt uteslutande. Att vi inte ger hundarna rätt förutsättning alla gånger. Vi är ögonblicket försent i tajming, fel i tajming och inte tillräckligt genomtänkta innan vi sätter in hunden i uppgiften. Lite bekväma emellanåt med kanske, drar oss för att gå hela vägen ut och rätta till och hjälpa upp på de långa avståndet. Vet ni? Det håller inte. Vill vi att våra hundar ska se oss som en resurs att lita på och inte ett hinder måste vi jobba för det. Förbereda oss bättre och försöka tänka efter före för att kunna fatta snabba beslut och ”vara med” när det händer. Som med det mesta i livet. För att nå dit måste vi sätta oss i situationen för känslan i upplevelsen går inte att nå på annat sätt och den går definitivt inte att läsa sig till. Vi måste ut i verkligheten, öva, pröva och jobba på och stå ut med att göra fel mellan varven. För fel gör vi hela tiden. Men med tiden blir förhoppningsvis och helt troligt ”felen” allt mindre och får inte längre så mycket utrymme. Sedan bör man inte glömma att vi faktiskt gör rätt väldigt många gånger med, är rätt i tajming och får till det men det har vi av någon anledning lättare att glömma bort. Öva, pröva och ha kul efter vägen får bli dagens motto. Det ska vi göra på kursen idag tänker jag.
