Det krävs en flock för att fostra en valp

Gulliga Lillie och valpen Bra leker på köksgolvet. De har funnit varandra ordentligt nu. Jag tror Lillie tycker valpen är roligare ni när en vuxit till sig och valpen tycker Lillie är mindre läskig av samma anledning. Sen har de kanske inte riktigt haft möjlighet att umgås på tu man hand förut heller. För Lillie har mest vart ute när Bra varit inne och tvärtom. Nu har det väldigt roligt ihop i alla fall och Lillie, som låter mycket när hon leker, ser märkbart nöjd ut när valpen slänger sig på rygg när hon vrålar. Fast det tog inte så lång stund innan valpen förstod att det inte fanns någon direkt tyngd i den sortens vrålande och glatt skuttade upp igen.

Vi är mitt i november nu och jag inser att det nog inte blir gråare och mörkare än så här i höst. Men garanterat kallare. Kylan stör mig mer än av mörkret nu och jag fryser bara jag tänker på vad som väntar. Sexton grader plus är en fin temperatur tycker jag. Halva månaden har redan passerat och mörkret besvärar mig inte som det brukar. Än. Mycket annat har behövt mitt fokus så mörkret har fått bero. Nästan känts vilsamt med de mörka kvällarna istället för frustrerande. Omfamnande faktiskt. En ny och lite oväntad känsla för mig. Är det åldern kanske? Eller insikten om att jag delar dagarna med en stor hundflock varav fyra är under ett och ett halvt år och att det kräver sitt. Förutom det ser den lilla väckarklockan Bra ser till att jag kommer upp i tid varje morgonen med. Obarmhärtigt. Inte småbarnsmorsa men väl unghundsmorsa. Allt kräver sitt. Hur självvalt det än är. Mörka vilsamma kvällar gör gott i sammanhanget.

Med tanke på alla unghundar vi haft i flocken under senare år borde jag snart kunna profilera mig som ugnhundspecialist kan en tycka. Men jag har lite svårt för både titlar och specialister. Det fostras, tränas och analyseras i slottet året om ändå. Vi lotsar hundar genom rumsrenhet, tonårsperioder och träningsproblematik. Vi hjälps åt slottsherren och jag, och hundarna. För det krävs en hel flock för att fostra en valp. Det har alla inte tillgång till förstås så då får en göra så gott en kan själv. Utan en hel flock. Jag skrattar åt roliga påhitt och spontana glädjeyttringar i flocken och svär över sönderbiten inredning och nattliga kisspölar. Ibland undrar jag varför jag håller på med det jag gör, hur tassarna kunde bli så många, men mest älskar jag det. I grunden ligger kärleken till hundar i största allmänhet och ett enormt intresse för samarbete och relationer över gränserna. I det här fallet emellan hund och människa. Jag kunde inte fått en bättre utbildning inom det området än i livet vi har tillsammans med den ständigt föränderliga flocken och dess dynamik. Rörelsen som pågår. Mitt agerande i den. Att ryckas med hänföras och styra upp. Idag svär jag dessvärre en liten aning över “kollegorna”. Några av dem. Lillies höglöp har rullat in i slottets alla vrår och stressnivån hos grabbana toppar. Jag tar Kay Pollak till hjälp för att se tillvaron positiv, ljus och utvecklande medan  jag hanterar grabbarna med varsam men bestämd hand och tröstar mig med att det hela är över om ett par dagar. Och de sköter det faktiskt riktigt snyggt. Lite selektiv hörsel mellan varven bara och så kan inte bruna Mer låta bli att yla som en ensam varg en stund när jag tar löptikarna med på en promenad. Snuvad på konfekten.

Tillbaka till unghundarna. Till tankar om deras träning och utbildning. Det finns oändligt många idéer om det, funderingar och frågor. Åsikterna går isär på så många ställen och det är inte så märkligt för hur ska en kunna se objektivt på något som är så subjektivt. Hur en tränar en ung retriever eller spaniel mot målet som jakt och provhund och när en börjar med vad och i vilken ordning det ska göras. Om det ska korrigeras, belönas eller nonchaleras. Trots många unghundar sitter jag inte inne med svaret. Det handlar så mycket om känsla. Och mognad. Jag gör det som känns rätt för stunden. Med just den hunden. Känner mig trygg med det jag gör. Jag har ingen mall. Ingen på förhand bestämd struktur. Men erfarenhet att använda mig av. Jag har en grupp unghundar framför mig, alla med olika personlighet och förutsättningar. Jag tittar på dem och lägger pannan i djupa veck, av den goda sorten, sorterar bland tankarna om deras och mina känslor i träning och vardag. Vad som är lagom just nu. Känslan är viktig såklart. Min viktigaste erfarenhet när det gäller unga hundar kanske ändå är att inte det inte är någon brådska. Att deras mentala mognad behöver väntas in och att den dessutom infaller högst olika i ålder och tid. Det är lätt att missa mognaden och försöka träna sig igenom bekymmer under uppväxten. Med en solkar risk att skapa konflikter och dra åt knutar. Rätt ofta med en ung hund är inte mer träning det som saknas utan tid. Ork att vänta in och pröva igen längre fram. Jag har inte bråttom längre, blir inte lika otålig som förr, jag oroar mig inte på samma sätt. För efter många år med många unghundar har det visat det sig att det mesta löser sig om jag bara ger det tid och väntar in.

Jag tränade svarta Min en stund igår då ledig tid sammanföll med sovande valpar och inspiration. Hon växer i mina ögon den svarta. Har stadigt gjort egentligen men har behövt tid. Mycket tid. Det senaste halvåret har hon blivit allt bättre. Starkare. Det är intressant tänker jag. Hur varje hundindivid är full med ny information till oss förare. Hon är nog den hunden på senare år som allra mest bidragit till mitt kompetensutvecklande. Så olik alla andra jag tidigare tränat. Med henne har det varit både invecklande och utvecklande och närapå avvecklande en stund när jag tyckt mig köra helt fast. Men så har vi slirat loss igen, fått nytt fäste och tagit oss framåt. Just nu är jag i en känsla där jag tror att hon kan komma att bli en av de bättre hundar jag haft. Visst är det märkligt.

 

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Pin It on Pinterest

Scroll to Top